Sida 43 [43]
140:4
18 jan. 1940
då innebär det ett sammanbrott för det nordiska samarbetet i dess helhet
som politisk realitet. Som ett personligt vittnesbörd vill jag säga
kammaren att för mig var det nordiska statschefsmötet i oktober en
storartat vacker fasad, bakom vilken just det prakti ska samarbete liget
krävde blev i stillhet torpederat. Jag åhörde därför också med någon
undran orden i samlingsregeringens programförklaring om ett utvidgande
av det nordiska samarbetet. I årets trontal är formuleringen blygsammare.
Och nu vågar jag rent av tro att regeringen i sina gärningar är mera
nordisk in i sina ord... Ett viktigt ledmotiv för svensk utrikespolitik
under senare år har varit en stindig strävan att verka utjämnande i
förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen. Allt detta är ju nu i
samband med kursändrinzen både i Moskva och i Berlin slaget i spillror.
Och den svenska samförståndspolitik som ärligt och konsekvent fullföljts '
under åratal tillerkännes i dagens Moskva intet värde. Men icke blott
därmed måste vi vara på det klara. Den allmänna kaååktären av Sovjet—
unionens utrikespolitik är radikalt förändrad. Det/én parodi att tala
om Sovjet som fredsmakt, En imperialistisk bolsjevisn är farligare in
den gamla tsarismen var... Det finns dock ingen vettig människa här i
landet som önskar sce Sverige i krig med Sovjetunionen. Intet skulle
vafa oss mera vilkomuct in att se dotta väldiga rike återvända till sin
tidigare fredsbetonade politik. Det kommer också att helt bero på
Sovjets egna åtgärder, om förhållandet oss emellan skall bli bättre
eller sämre”.
I sitt svar till Sandler saåe statsrinistern: ”Det finns här inte