år än i fjol, då Livelt- och Sagvasbotten-byarna flyttat tillsam¬
mans på hösten. Aldrig annars än 1 fjol erinrar sig S. att man
gått öfver Salangselven på annat ställe än nedanför Ströms¬
kroken. Från Liveltskaret har man vanligen gått till Kobbryg¬
skaret, där man legat öfver natten. Från Kobbrygskaret har
man gått öfver fjället och ned något ofvanför Öimoen och så
landsvägen, öfver Sördalsbron och upp på Skaiddeg&ecce och
vidare samma väg som 1 fjol till Indset. Ibland har man dock
gått öfver Stornesbron och upp på Skaiddegecce. Hur många
år han gått öfver Österdalselven vid Indset minns S. ej, men
det är säkert mer än tre år. Förr har han gått på sydsidan af
Bardoelven och Altevandet, vadat öfver Astojokka och gått vidare
till Sarevuobme. Utskiljning af främmande ren har ägt rum på
olika ställen i Sarevuobme, där man haft gärden (Gamasvarddo,
Ele.E
Under brunsttiden har man legat dels i Sarevuobme, dels
på Mannancerro. Det har äfven händt att man då varit på flytt¬
ning (i Norge).
IV.
Kalfningsplatsen vid Sagvasbotten är bra, men räcker ej till för
många renar. Allra högst kan där årligen vara 1000 renar (möj¬
ligen är detta för mycket); 800—900 reda sig bra där. Om det
sattes flera renar där, voro det fara för att de komme ned till
gårdarna och gjorde skada. Det är ej nödvändigt att hålla
vajorna i samlad hjord på denna kalfningsplats, ty det går att
vakta bra ändå. Om vajorna höllos i samlad hjord, finge nog
800—900 renar plats där i alla fall. Kobbrygskaret är dåligt som
kalfningsplats; S. vill ej uttala sig närmare om detta, då han
varit där så litet. På Mannanterro kunde det vara flera tusen
(säkert 2000) renar i kalfningstiden, om det blott var tillräckligt
med vaktare. Sarevuobme är oduglig som kalfningsplats, ty man
kan ej vakta där. Det finns för mycket skog.