Sida 22 [22]
17
stora flockar, men att de efter några timmar åter kunna vara
spridda. Om sommaren vilja de helst beta det fina gräset, som
finns på de planare delarna af högfjällan — söka icke ned i sko¬
gen, om det ej är fult väder — men om det blir värme vilja
de draga sig upp på topparna till snöfälten och jöklarna. Det
hände en gång, att c:a 50 renar föllo ned i en jökelspricka
mellan Melhusskaret och Liveltskaret, ett 10-tal renar lyckades.
man få upp, men alla dogo.
Bevakningen om sommaren försiggick på så sätt att man
följde renarna och höll uppsikt öfver hvar de höllo till; man
hade då raggas med. Antalet vaktare var olika (1—3 eller flera).
Något särskildt ställe fanns ej, där man brukade vakta; hufvud¬
saken var, att man följde renarna.
Kalfvarna märktes ej på något särskildt ställe utan på snö¬
fälten, i gärde, på barmark, etc., där man öfverhufvudtaget fick
fast dem. B. började märka kalfvar redan före myggtiden.
Under de sista hunddagarna (slutet af augusti) hade man
så många renar, som man kunde få fast, i mjölkgärdet i Livelt¬
skaret 2 å 3, kanske 4 gånger (då fann han blott ett par
omärkta kalfvar). Peskskinn togs samtidigt då renarna voro i
mjölkningsgärdet.
Någon utskiljning af ren, tillhörande andra distrikt, förekom
ej sommaren 1913 (men väl andra somrar).
Takst var det vid Livelten, Joramo och Fossan på försom¬
maren.
Familjerna bodde i Liveltskaret från strax efter midsommar
till höstflyttningen.
En eller två veckor före 1 september gingo tre lappar till Haak¬
vikskaret; under 2 å 3 dagar samlade man dit hanrenar tillhö¬
rande både B. och Sagvasbotten-byn och förde dem till Sagvas¬
botten (från Sagvasbotten-byn hade, såvidt B. minns, inga lap¬
par infunnit sig till Gielas). I gärdet i Sagvasbotten utskiljdes
de båda byarnas renar. Flera hanrenar tillhörande B:s by var
2