Sida 22 [22]
OCR
17 stora flockar, men att de efter några timmar åter kunna vara spridda. Om sommaren vilja de helst beta det fina gräset, som finns på de planare delarna af högfjällan — söka icke ned i skogen, om det ej är fult väder — men om det blir värme vilja de draga sig upp på topparna till snöfälten och jöklarna. Det hände en gång, att c:a 50 renar föllo ned i en jökelspricka mellan Melhusskaret och Liveltskaret, ett 10-tal renar lyckades. man få upp, men alla dogo. Bevakningen om sommaren försiggick på så sätt att man följde renarna och höll uppsikt öfver hvar de höllo till; man hade då raggas med. Antalet vaktare var olika (1—3 eller flera). Något särskildt ställe fanns ej, där man brukade vakta; hufvudsaken var, att man följde renarna. Kalfvarna märktes ej på något särskildt ställe utan på snöfälten, i gärde, på barmark, etc., där man öfverhufvudtaget fick fast dem. B. började märka kalfvar redan före myggtiden. Under de sista hunddagarna (slutet af augusti) hade man så många renar, som man kunde få fast, i mjölkgärdet i Liveltskaret 2 å 3, kanske 4 gånger (då fann han blott ett par omärkta kalfvar). Peskskinn togs samtidigt då renarna voro i mjölkningsgärdet. Någon utskiljning af ren, tillhörande andra distrikt, förekom ej sommaren 1913 (men väl andra somrar). Takst var det vid Livelten, Joramo och Fossan på försommaren. Familjerna bodde i Liveltskaret från strax efter midsommar till höstflyttningen. En eller två veckor före 1 september gingo tre lappar till Haakvikskaret; under 2 å 3 dagar samlade man dit hanrenar tillhörande både B. och Sagvasbotten-byn och förde dem till Sagvasbotten (från Sagvasbotten-byn hade, såvidt B. minns, inga lappar infunnit sig till Gielas). I gärdet i Sagvasbotten utskiljdes de båda byarnas renar. Flera hanrenar tillhörande B:s by var 2
