Sida 19 [19]
OCR
14 N kvar samlade. Innan hjorden skingrades, hade man skiljt ut största delen af hanrenarna vid Luspevare på östsidan af Vittangijärvi (Vatsasjaure). Efter utskiljningen af hanrenarna stannade byn en veckas tid på platsen. Med vajorna flyttade man däremot omedelbart västerut till följd af de dåliga betesförhållandena. På västsidan af Raggiseno, väster om Måusevarto skingrades vajhjorden. Hjorden tillhörde blott B., Sara och Millo-Heikka. Vintersakerna kvarlämnades mellan Vuoskojärvi och Leinavandet. Förekom ej detta år. En mindre del af vajhjorden var så pass samlad, att vaktare kunde följa med den, då den drog västerut och hålla uppsikt öfver dessa vajor. 3-7 lappar följde vajhjorden ända till Kobbrygskaret; B. minns ej säkert, om man kom fram dit sista dagarna af april eller första dagarna af maj. Gränsen passerades vid Vuoskovuoma, och vägen gik upp på Mannancerro, efter Altevandets norra strand (ofvan skoggränsen) till Basevarddo. Här samlades vajorna och fördes ned vid Strömsli, efter landsvägen till Strömsmo, öfver Bardoelven samt öfver Sördalselven strax utanför gärdet på sydsidan af Öimoen på isen; där tog man upp till fjälls på Suivevarre. Hvar man öfvernattade på vägen, minns B. ej; rastplatserna voro helt tillfälliga, beroende på oväder eller att renarna måste få beta. Från Bassevarddo till liderna ofvan Öimoen tog flyttningen ett dygn; de renar, som tröttnade på vägen, måste man lämna efter. I liderna ofvan Öimoen fingo vajorna beta några dagar. Under flyttningen ända från uppbrottet från Raggiseno till dess man kom till Basevarddo, dogo en hel del renar af svält; varg fanns det också, och den tog åtskilliga renar. Bottenis fanns det öfver allt hela vägen till västsidan af Basevarddo, äfven på barfläckarna. Renarna lefde därför mest på sten- och trädlaf. På svenska sidan vid Raggistjuolma indblandades renar
