Sida 209 [209]
OCR
209 tan blir. s. a. s.. mera smaklig. Då. man låter djuren själva verkställa _ skörden skall man också 'märka att de först gripa sig an med de mineralgödslade rutorna. På våren skall det också visa sig, att de rik— ligt godslade delarna och de, som fått mer kväve, tidigare äro bet— ningsfardiga och sedan snabbare återväxa under hela vegetations— tiden. ' Nu kan det t. o. m. hända att mängden baljväxter och spec. vit— klöver i vissa rikt fosforsyregodslade vallar kan bli för stor, men i så fall kan man genom att slå vallen en eller annan gång och alltså skörda den som hö, hålla baljväxterna tillbaka. Detta hö är utmärkt kalvhö. Genom att dra in på fosforsyra och kali och i stället öka kvävegivan, arbetar man i samma riktning. Allt för mycket klöver vill man nämligen ej ha i betena, då dju— ren därigenom kunna få digestionsrubbningar bl. a. diarré. Och ett eftersommarbete i regnigt väder på alltfor kloverrik betesvall kan vara riskabel, nagot som jag just detta år sett exempel på. Men det gällde härvid en på åker anlagd betesvall där mängden klöverfrö tagits något för riklig och där gödslingen ej var tilltagen i fattigdom. Men kommer tid kommer råd. Låt ej det nu sagda förmå Eder att i början knussla på fosforsyran, ty i de flesta fall är det dock den, som s. a. s. ger betesmarken dess karaktär. Vi komma så till kvävefrågan. Redan vid anläggandet, alltså fran början, måste man sörja för tillförsel därav i någon form. Var— gödsling med Chile— eller Norgesalpeter ev. med någon inblandning av kalkkväve har givit gott resultat. Sommargödsling med chilesal— peter kan vara riskabel. Dels kan den orsaka diarré, dels, om salpe— tern ej löst sig riktigt, förgiftning. Norgesalpeter är då lämpligare men för att få bättre eftersommarbete ha vi med fördel givit svavel— syrad ammoniak 75—100 kg. per tunnl. vanligen + något superfosfat. _ Genom att öka eller minska proportionerna mellan kväve å ena sidan och fosforsyra och kali å den andra söker man dels att få den rätta, väl avvägda växtsammansättningen i betesmattan — kväve gyn— — nar ju grasen och fosforsyra och kali baljväxterna — dels att få av— betningen jämn över hela marken, en sak som jag strax ber få åter— komma till. Vid tillförsel av växtnäringsämnen har jag hittills endast nämnt sådan i form av konstgödsel, men även naturlig gödsel är värdefull. Härvid få vi väl mest tänka på dess kväveverkan, och då är både väl— brunnen ladugårdsgödsel och kompost och t. o. m. gödselvatten an— vändbara. Det är ju bekant att kvävegödsel gor gräset frodigare, has— tigare utvecklat men mindre smakligt under det att mineralgödslade betesväxter förtäras mera begärligt, om de också ej se så frodiga ut; S. k. ”dyngsmak” torde gräset minst få av sommargödsling företa— gen efter 1:sta ev. 2:dra avbetningen. ”Husbondens öga gör kon fet”, heter det och betesvärdens verkliga intresse kan uträtta mycket till betets förbättring och jämna av— betning. På de delar, där djuren gärna vilja beta alltför hårt, ger man lämpligen övergödsling med kväve i någon, jag höll på att säga mindre smaklig form, och där avbetningen ej är tillfredsställande utan mycket gräs lämnas efter, ”pudrar” man på med mineralgödsling d. v. s. fosforsyra och ev. kali. Den gödsel, som djuren själva lämna på betesmarken, måste noga spridas, och liksom all annan sommargödsling, bör denna gödsel— spridning helst ske i samband med nederbörd. Många dagar har jag i hällande regn tagit med mig eleverna ut på betesmarken och där ha vi med grepar ytterst noga finfördelat och sedan på svagare fläckar 14
