Page 208 [208]
OCR
208 Berga. Där hade vi forsokt med öppna ytvattensrännor men ej fått nöjaktig torrläggning. Länge på våren och efter häftig nederbörd under sommaren höllo sig vissa fläckar sura, och söndertrampades svårt av djuren, som släpptes ut på den f. ö. upptorkade betesval— len. Ett par täckdiken, lagda så att de avskuro det framträngande vattnet, gjorde en utmärkt effekt. Jag vill i detta sammanhang påpeka vikten av att täckdikena läggas på rätt ställe, så att de verkligen avskära vattnet, och ej så som jag just i sommar såg hos en lant— brukare. Jag hade ratt honom att lägga ett täckdike i överkant av ett s. k. ”källsåg”. Han menade forstas, att han som gammal lant— brukare visste att diket drog fran bada sidor, och lade diket mitt i surflacken med resultat att det blev fullstandig torrlaggning nedanfor diket men blankvatten mitt i torraste sommaren / meter ovan diket. Nu säger mången, att, då åkern ej är täckdikad, faller det mig väl ej in att dika i hagarna. Låt så vara, men om man genom ett enda 'lämpligt lagt dike kanske kan få en tillfredsställande reglering av ”grundvattnet på rätt stora arealer, varför ej försöka. Jag har allt efter omständigheterna använt både rördiken och sten— och gärdseldiken. De öppna avledningsdikena kunna antingen göras som s. k. skål— diken, breda, med långsluttande sidor eller som smala rännor, med nastan lodrata sidor och 20—25 cm. bottenbredd. lag föredrar de sist— nämnda, då betesdjuren göra ringa eller ingen åverkan på dem och faktiskt undvika dem mer än skåldikena. Den avputsning, som så— dana rännor möjligen kräva, blir ej heller så farlig men bör helst göras på hösten vid betesperiodens slut för att vara färdig på våren. Aven bor man vid häftig nederbörd gå över betena och med stickor märka ut, var nya rännor böra gå eller varför inte ta tillfället i akt och tvärt ta upp rännan. Vatten är som bekant ett gott avvägnings— instrument. Men röjning och vattenavledning, hur viktiga de än äro, ge ej ensamma en tillfredsställande betesmark. Man måste även sörja för tillförsel av behövliga växtnäringsämnen. 1 många, för att ej säga de flesta fall, är kalkning att tillråda. Genom att sända in jordprov till Betes— och Vallföreningen eller ge— nom att anlita jordbrukskonsulenternas hjalp kan man få råd ang. . hur mycket kalk som bor ges. Som normal kalkning brukar anges 1500—2000 kg. kolsyrad kalk per ha, eller motsvarande mängd släckt. Ar kalkbehovet varierande och om nagon gang mojlighet kanske finnes att slippa ifrån kalkning, så är tillförsel av fosforsyra och på de flesta jordar kali en tvingande nödvändighet. En grundgödsling med 125—200 kg. 20 % superfosfat och 75—100 kg. 40 % kalisalt per tunnl. kan rekommenderas på fastmarksjord. På mossjord men även på beten på fastmarksjord kan superfosfatet med fördel utbytas mot tho— masfosfat, om det ställer sig billigare pr kg. fosforsyra. Därvid bru— kar man även anse sig kunna räkna med en viss kalkverkan i tho— masfosfatet. Denna grundgodsling maste sedan . Arligen kompletteras med underhållsgödslingar. Miangden beror ju dels på markens eget förråd av växtnäring och dels vilka fordringar man staller pa avkastningen. Genom lämpligt avvigd godsling spec. med . fosforsyra, kan man på få år förändra betesmattans botaniska sam— mansattning. Baljvaxter och bland dem vitklöver, som förut fört en tynande tillvaro, komma s. a. s. av sig själva och genom att baljväx— terna utvecklas rikligare kommer deras formaga att godsla jorden ' med kväve bättre i gång. Roar man sig med gödslingsförsök i betes— marken skall man se att med stigande givor av fosforsyra, betesmat—
