OCR Output

208

Berga. Där hade vi forsokt med öppna ytvattensrännor men ej fått
nöjaktig torrläggning. Länge på våren och efter häftig nederbörd
under sommaren höllo sig vissa fläckar sura, och söndertrampades
svårt av djuren, som släpptes ut på den f. ö. upptorkade betesval—
len. Ett par täckdiken, lagda så att de avskuro det framträngande
vattnet, gjorde en utmärkt effekt. Jag vill i detta sammanhang påpeka
vikten av att täckdikena läggas på rätt ställe, så att de verkligen
avskära vattnet, och ej så som jag just i sommar såg hos en lant—
brukare. Jag hade ratt honom att lägga ett täckdike i överkant av
ett s. k. ”källsåg”. Han menade forstas, att han som gammal lant—
brukare visste att diket drog fran bada sidor, och lade diket mitt i
surflacken med resultat att det blev fullstandig torrlaggning nedanfor
diket men blankvatten mitt i torraste sommaren / meter ovan diket.

Nu säger mången, att, då åkern ej är täckdikad, faller det mig väl
ej in att dika i hagarna. Låt så vara, men om man genom ett enda
'lämpligt lagt dike kanske kan få en tillfredsställande reglering av
”grundvattnet på rätt stora arealer, varför ej försöka. Jag har allt efter
omständigheterna använt både rördiken och sten— och gärdseldiken.

De öppna avledningsdikena kunna antingen göras som s. k. skål—
diken, breda, med långsluttande sidor eller som smala rännor, med
nastan lodrata sidor och 20—25 cm. bottenbredd. lag föredrar de sist—
nämnda, då betesdjuren göra ringa eller ingen åverkan på dem och
faktiskt undvika dem mer än skåldikena. Den avputsning, som så—
dana rännor möjligen kräva, blir ej heller så farlig men bör helst
göras på hösten vid betesperiodens slut för att vara färdig på våren.
Aven bor man vid häftig nederbörd gå över betena och med stickor
märka ut, var nya rännor böra gå eller varför inte ta tillfället i akt
och tvärt ta upp rännan. Vatten är som bekant ett gott avvägnings—
instrument.

Men röjning och vattenavledning, hur viktiga de än äro, ge ej
ensamma en tillfredsställande betesmark. Man måste även sörja för
tillförsel av behövliga växtnäringsämnen.

1 många, för att ej säga de flesta fall, är kalkning att tillråda.
Genom att sända in jordprov till Betes— och Vallföreningen eller ge—
nom att anlita jordbrukskonsulenternas hjalp kan man få råd ang.
. hur mycket kalk som bor ges. Som normal kalkning brukar anges
1500—2000 kg. kolsyrad kalk per ha, eller motsvarande mängd släckt.

Ar kalkbehovet varierande och om nagon gang mojlighet kanske
finnes att slippa ifrån kalkning, så är tillförsel av fosforsyra och på
de flesta jordar kali en tvingande nödvändighet. En grundgödsling
med 125—200 kg. 20 % superfosfat och 75—100 kg. 40 % kalisalt per
tunnl. kan rekommenderas på fastmarksjord. På mossjord men även på
beten på fastmarksjord kan superfosfatet med fördel utbytas mot tho—
masfosfat, om det ställer sig billigare pr kg. fosforsyra. Därvid bru—
kar man även anse sig kunna räkna med en viss kalkverkan i tho—
masfosfatet.

Denna grundgodsling maste sedan . Arligen kompletteras med
underhållsgödslingar. Miangden beror ju dels på markens eget
förråd av växtnäring och dels vilka fordringar man staller
pa avkastningen. Genom lämpligt avvigd godsling spec. med
. fosforsyra, kan man på få år förändra betesmattans botaniska sam—
mansattning. Baljvaxter och bland dem vitklöver, som förut fört en
tynande tillvaro, komma s. a. s. av sig själva och genom att baljväx—
terna utvecklas rikligare kommer deras formaga att godsla jorden
' med kväve bättre i gång. Roar man sig med gödslingsförsök i betes—
marken skall man se att med stigande givor av fosforsyra, betesmat—