Sida 207 [207]
OCR
207 efter 3—4 Ar till och med sämre än före röjningen, full med skott och sly, som växer friskt på den kultiverade marken. Skottslåtter, verkställd på lämpliga tider, måste alltså följa röj— ningen. Göres den 2—3 gånger på rätta tider : forsta åren efter rojningen brukar man sedan i huvudsak vara kvitt nya skott även av så besvärliga träd, som asp. Vid röjningen och sedan även vid skottslåttern som f. 6. bör verkställas dels strax efter lövsprickningen och dels fram i juli—aug. bör man följa marken d. v. s. lämna låga stubbar och, noga ta bort alla skott. Stubbarnas förmultning påskyndas, om de täckas med jord— och ev. nagot godsel. Det är lämpligt att så i fläckarna med skrapfro, och sammaledes bör man göra på de bränntfläckar, som upp— stå, då ris och annat avfall brännes. De röjningsredskap som komma till användning, äro ju i första hand yxan, men dessutom har av betes— och vallforeningen konstruerats en del lämpliga redskap bl. a. dels en tyngre s. k. röjningslie och dels en lättare s. k. skottskära. En del ej alltfor djupt rotade buskar kun— na lämpligen koras upp, och vid detta arbete används med fordel en . k. röjningskrok med kätting. Det avröjningsvirke, som ej används till bränsle eller på annat sätt kommer till nytta, bör samlas och brännas och askan spridas så jämnt som möjligt över betesmarken, och som nyss nämndes, kan man gärna så ut något frö i brännfläckarna. Till röjningen och den efterföljande planeringen hör att de tuvor, som ev. finnas borttagas. Är det endast enstaka, sker det lämpligen med en vanlig flåhacka eller t. o. m. med en vass spade. Dessa tuvor samlas ihop och komposteras, girna med nagot kalk och naturlig godsel for att paskynda sonderdelningen. De värsta tuvorna äro tuvtåteltuvor, och är beståndet av sådana alltför tätt, har man endast den utvägen att gå till plöjning och ny— insådd. Fröblandningen bör då, om möjligt bestå av lämpliga betes— gräs såsom ängsvingel, ängsgröe, krypven, ängskavle samt röd— och eventuellt farsvingel, men man kan även inblanda en del timotej och klöver både röd— och alsikeklöver samt givetvis vitklöver. Insådden kan med fordel ske i grönfoder, som avbetas, då det är ungefär fots— högt. Är det ej för mycket tuvtåteltuvor, har jag ernatt goda resultat med flåhackning och efteriöljande harvning och vältning. Fore eller ev. mellan 2 harvningar bör då sådd av. konstgödsel och hjälpsådd med tillgängligt frö ha ägt rum. Försiktig betning kan sedan ske re— dan anläggningsåret och skulle en och annan tuva bli kvar trots bet— . ningen, kan man slå sådana fläckar några gånger. Omplöjning bör som sagt endast undantagsvis ske vid hag— och angsmarkens omvandling till kulturbete. Sedan röjning verkställts brukar genom vattenreglering och lämplig tillförsel av växtnärings— ämnen, alltså kalkning och gödsling, de värdefulla växtarter, som man helst ser i betesmattan, komma s. a. s. av sig själv, en sak, som jag strax skall återkomma till. Det arbete, som genast efter eller i samband med röjningen kom— mer i fråga är vattenregleringen. Betesmarkens typiska växter, gräs— och en del baljväxter, ha, som regel, ett relativt grunt rotsystem, vil— ket gör att man ej bör sänka grundvattenytan så djupt, som då det galler odling av säd och speciellt rotfrukter. Många gånger kan ett avledande av ytvattnet vara tillräckligt, men jag kan nämna fall då sådan ytvattenavledning ej varit tillfylles. Så är t. ex. fallet vid ett par hagbeten vid Bjärka—åäby, där man forst genom upptagande av några täckdiken erhöll åsyftat resultat. Samma var förhållandet vid
