Sida 207 [207]
207
efter 3—4 Ar till och med sämre än före röjningen, full med
skott och sly, som växer friskt på den kultiverade marken.
Skottslåtter, verkställd på lämpliga tider, måste alltså följa röj—
ningen. Göres den 2—3 gånger på rätta tider :
forsta åren efter rojningen brukar man sedan i huvudsak vara kvitt
nya skott även av så besvärliga träd, som asp.
Vid röjningen och sedan även vid skottslåttern som f. 6. bör
verkställas dels strax efter lövsprickningen och dels fram i juli—aug.
bör man följa marken d. v. s. lämna låga stubbar och, noga ta
bort alla skott. Stubbarnas förmultning påskyndas, om de täckas med
jord— och ev. nagot godsel. Det är lämpligt att så i fläckarna med
skrapfro, och sammaledes bör man göra på de bränntfläckar, som upp—
stå, då ris och annat avfall brännes.
De röjningsredskap som komma till användning, äro ju i första
hand yxan, men dessutom har av betes— och vallforeningen konstruerats
en del lämpliga redskap bl. a. dels en tyngre s. k. röjningslie och dels
en lättare s. k. skottskära. En del ej alltfor djupt rotade buskar kun—
na lämpligen koras upp, och vid detta arbete används med fordel en
. k. röjningskrok med kätting.
Det avröjningsvirke, som ej används till bränsle eller på annat
sätt kommer till nytta, bör samlas och brännas och askan spridas så
jämnt som möjligt över betesmarken, och som nyss nämndes, kan man
gärna så ut något frö i brännfläckarna.
Till röjningen och den efterföljande planeringen hör att de tuvor,
som ev. finnas borttagas. Är det endast enstaka, sker det lämpligen
med en vanlig flåhacka eller t. o. m. med en vass spade. Dessa tuvor
samlas ihop och komposteras, girna med nagot kalk och naturlig
godsel for att paskynda sonderdelningen.
De värsta tuvorna äro tuvtåteltuvor, och är beståndet av sådana
alltför tätt, har man endast den utvägen att gå till plöjning och ny—
insådd. Fröblandningen bör då, om möjligt bestå av lämpliga betes—
gräs såsom ängsvingel, ängsgröe, krypven, ängskavle samt röd— och
eventuellt farsvingel, men man kan även inblanda en del timotej och
klöver både röd— och alsikeklöver samt givetvis vitklöver. Insådden
kan med fordel ske i grönfoder, som avbetas, då det är ungefär fots—
högt. Är det ej för mycket tuvtåteltuvor, har jag ernatt goda resultat
med flåhackning och efteriöljande harvning och vältning. Fore eller
ev. mellan 2 harvningar bör då sådd av. konstgödsel och hjälpsådd
med tillgängligt frö ha ägt rum. Försiktig betning kan sedan ske re—
dan anläggningsåret och skulle en och annan tuva bli kvar trots bet—
. ningen, kan man slå sådana fläckar några gånger.
Omplöjning bör som sagt endast undantagsvis ske vid hag— och
angsmarkens omvandling till kulturbete. Sedan röjning verkställts
brukar genom vattenreglering och lämplig tillförsel av växtnärings—
ämnen, alltså kalkning och gödsling, de värdefulla växtarter, som man
helst ser i betesmattan, komma s. a. s. av sig själv, en sak, som jag
strax skall återkomma till.
Det arbete, som genast efter eller i samband med röjningen kom—
mer i fråga är vattenregleringen. Betesmarkens typiska växter, gräs—
och en del baljväxter, ha, som regel, ett relativt grunt rotsystem, vil—
ket gör att man ej bör sänka grundvattenytan så djupt, som då det
galler odling av säd och speciellt rotfrukter. Många gånger kan ett
avledande av ytvattnet vara tillräckligt, men jag kan nämna fall då
sådan ytvattenavledning ej varit tillfylles. Så är t. ex. fallet vid ett par
hagbeten vid Bjärka—åäby, där man forst genom upptagande av
några täckdiken erhöll åsyftat resultat. Samma var förhållandet vid