Sida 205 [205]
205
ma areal skördad som hö. Höberedning, hur väl den än utföres, är
alltid förenad med förluster. —
Som ytterligare fördel framhålles, att de rationellt uppfödda betes—
' djuren även ha större förmåga att tillgodogöra sig vinterfodret, och
jag går så långt, att jag säger, att en lyckad ungdjursuppfödning utan
''goda beten är en omöjlighet.
. — Flera fördelar av en utvidgad betesdrift bruka anföras, såsom
t. ex. mindre risk för misslyckad skörd vid torka och mindre fara for
att grödan skall skadas eller t. o. m. förstöras av växtsjukdomar.
, Att betesdriften är arbetsbesparande kan man nog säga, men den
—intresserade betesvärden har alltid något, som han vill förbättra på
sina betesmarker. Den är sålunda ej så mycket arbetsbesparande som
”arbetsfördelande”. . i
Frågan blir nu vilka marker, som beteskulturen skall ta hand
om. Tänka vi på mellersta Sverige och som typen därför t. ex. Söder—
' manland, ha vi där de leende, mångbesjungna hagarna, som nu mer
och mer börja tagas i kultur till verkligt givande bete. Men på många
gårdar nöjer man sig inte med denna betesmöjlighet, utan lägger åker,
. gammal kultiverad och välskött åker till bete. Entusiastiska betesvär—
_dar lagga ofta t. 0. m. den bästa, mest centrala delen av åkern till bete
_och anse sig på så sätt få ut storre nettoavkastning fran jorden än på
jannat vis. Så är det gjort vid Valinge och så har skett vid Berga
'lantbruksskola, där under de sista 4 åren c:a 50 tunnland av den
' bästa, centralt liggande jorden inlagts till permanenta betesvallar.
; Hur ligger betesfrågan till här i Västerbotten? Vilka marker böra
här i första hand bli föremål för betesskötsel.
Skola vi här i allmänhet tänka på att lägga åker till bete, eller
böra vi rikta in oss på ett förbättrande av de naturliga betesmarker,
som finnas och söka oss nya utanför den odlade jorden. Därpå kan ej
gärna ges mer än ett svar. — Det bör bli de naturliga betesmarkerna
'av olika slag, som vi i första hand böra lägga an på att förbättra,
och då först och främst de mera välbelägna och de, där jordmånen är
godartad och vattenförhållandena äro möjliga att reglera utan alltför
'stora kostnader.
.; ”Nu kan det nog sägas, att åtminstone i vissa trakter av Väster—
botten har man aldrig slutat att hålla djuren på bete och stora
möjligheter till bete finnas, bete som det säkert lönar sig att ge ans
. och vård, — men i andra delar av länet, ej minst här kring Umeå,
'torde det mesta av den odlingsbara jorden vara taget i anspråk till
åker och har jag fattat rätt, är det nog så, att vad västerbottningen
själv eller hans förfäder med svett och moda odlat upp till åker det
lägger han ej gärna ”för fäfot”, vore det också enligt all världens
konsulenter en rationell kulturform! i .
Men när djuren tvingas att på s. k. skogsbete söka sig en torftig
föda på en svag vegetation, då kan man näppeligen därpå beräkna
någon produktion att tala om. Det långa drivandet i skogen tar mera
energi, än vad djuren lyckas samla åt sig i form av föda och följden
blir svag avkastning under betestiden och behov hos djuren att på
hösten, då de bindas in, s. a. s. ”äta upp sig” efter sommarens stra—
patser. I stället for att de liksom den semesterfirande stadsbon skulle
.komma hem på hösten utvilade och med stärkta krafter s. a. s. upp—
reparerade, har sommaren blivit illa utnyttjad.
Då därtill kommer djurens skadegörelse på speciellt de små skogs—
plantorna och ungskogen, böra vi från början avlysa sambruk mellan
;skogs— och betesdrift och om möjligt helt avgränsa den areal, som
.skall skötas som betesmark, från skogen. Ett samgående av dessa