Sida 204 [204]
OCR
204 gas på varje liter mjölk, d. v. s. mjölkproduktionskostnaderna stiga, inses ju lätt. När mjölklikviden, som ju är' bondens huvudsakliga in— komst, kanske månad för månad går nedför, då märks det att det är : något på tok. Den lilla marginal, inom vilken lantmannen har att röra sig, då det gäller vinst eller förlust på en gren av lanthushåll— ningen är fasligt lätt överskriden. En av de mest vägande fördelarne med bete i stället för sommarstallfodring anser man just vara friskare, sundare djur, som lämna en större och värdefullare avkastning. Men det är ej blott skillnaden i resultat mellan å ena sidan som— ; marstallfodring och å den andra sidan bete, som skall granskas, utan, och det gäller nog stora delar just i detta län, man har också att mot varandra ställa upp å ena sidan bete på okultiverade, ogödslade, illa eller ej alls skötta, ofta vidsträckta s. k. betesmarker och å den andra bete på kulturbeten, väl skötta, rationellt gödslade, s. a. s. koncentre— rat bete. Högt producerande djur reda sig aldrig på vidsträckta skogsbe— ten, där de få söka sin föda i form av några strån här och några där, alltså bete i s. a. s. utspädd form. Det är ungefär som att lägga för den högmjölkande kon, som behöver kanske 7—8 foderenheter, denna foderranson i form av halm. Hur går det? Ja, det inser nog lite var. Nej, det djur, som skall ge hög avkastning, måste ha koncentre— rad föda och det är bete, då det tas från kulturbeten. Där kunna dju— ren få ”munnen full”, ej så att mena, att vi ska' släppa ut djuren på bete, först då gräset står dem till knäna, och ax och vippor vackert vaja för vinden, utan bete taget i rätt stadium, och en av förutsätt— ningarna för lönande betesdrift är just tidig avbetning. Den moderna, rationella beteskulturen är ännu en ungdom i vårt land men barnskorna kan man nog säga, att den trampat ut. Rikt— linjerna för densamma ha av dess förespråkare och föregångsmän i sina grunddrag lagts upp, och om vi ännu på många punkter stå ovissa och ha mycket att lära, äro dock grundförutsättningarna för, huru en lönande betesskötsel skall planläggas och fullföljas, så pass klar— lagda, att en hel del positiva synpunkter kunna framföras. En ung vetenskap, delvis kanske refererad i både tid och otid och nästan till leda, har emellertid på ett glänsande sätt kommit be— teskulturens förespråkare till hjälp. Det är vitamin— eller som vi skulle kunna kalla den solämnesforskningen. Vad betesmännen genom praktisk erfarenhet kommit till, nämligen behovet av ett naturenligare liv i solljus och under upptagande av s. a. s. solimpregnerad föda, det har solämnesforskningen bevisat vara ett oeftergivligt villkor för liv, — fullt och helt liv — med största möjliga tillväxt, med högsta produktion. Såsom fördelar av en rationell betesdrift har alltså framhållits sundare friskare djur och en högre produktion, som också torde få anses värdefullare än annan just genom sin högre vitaminhalt. Men därtill kommer. att man även erhåller produkterna till ett billigare pris än genom stallfodring. Inga foderenheter torde kunna produceras så billigt, som betesfoderenheten, men gronfoder återigen hör nog till de dyrare foderenheterna. Den dagliga inforslingen av grönfoder, som givetvis aldrig får klicka, och som är ett arbete, som aldrig kan göras s. a. s. i förlag, kräver mycken, och just därför att det sker i bråd tid, dyr arbetskraft. Därtill kommer att det foder. som diuren taga på bete. märk väl kulturbete, av djuren själva skördat i rätt tid, är t. o. m. mer närande och rikare på smältbara näringsämnen, sp. äggvita, än fodret på sam—
