Page 204 [204]
204
gas på varje liter mjölk, d. v. s. mjölkproduktionskostnaderna stiga,
inses ju lätt. När mjölklikviden, som ju är' bondens huvudsakliga in—
komst, kanske månad för månad går nedför, då märks det att det är :
något på tok. Den lilla marginal, inom vilken lantmannen har att
röra sig, då det gäller vinst eller förlust på en gren av lanthushåll—
ningen är fasligt lätt överskriden. En av de mest vägande fördelarne
med bete i stället för sommarstallfodring anser man just vara friskare,
sundare djur, som lämna en större och värdefullare avkastning.
Men det är ej blott skillnaden i resultat mellan å ena sidan som— ;
marstallfodring och å den andra sidan bete, som skall granskas, utan,
och det gäller nog stora delar just i detta län, man har också att mot
varandra ställa upp å ena sidan bete på okultiverade, ogödslade, illa
eller ej alls skötta, ofta vidsträckta s. k. betesmarker och å den andra
bete på kulturbeten, väl skötta, rationellt gödslade, s. a. s. koncentre—
rat bete.
Högt producerande djur reda sig aldrig på vidsträckta skogsbe—
ten, där de få söka sin föda i form av några strån här och några där,
alltså bete i s. a. s. utspädd form. Det är ungefär som att lägga för
den högmjölkande kon, som behöver kanske 7—8 foderenheter, denna
foderranson i form av halm. Hur går det? Ja, det inser nog lite var.
Nej, det djur, som skall ge hög avkastning, måste ha koncentre—
rad föda och det är bete, då det tas från kulturbeten. Där kunna dju—
ren få ”munnen full”, ej så att mena, att vi ska' släppa ut djuren på
bete, först då gräset står dem till knäna, och ax och vippor vackert
vaja för vinden, utan bete taget i rätt stadium, och en av förutsätt—
ningarna för lönande betesdrift är just tidig avbetning.
Den moderna, rationella beteskulturen är ännu en ungdom i vårt
land men barnskorna kan man nog säga, att den trampat ut. Rikt—
linjerna för densamma ha av dess förespråkare och föregångsmän i
sina grunddrag lagts upp, och om vi ännu på många punkter stå ovissa
och ha mycket att lära, äro dock grundförutsättningarna för, huru en
lönande betesskötsel skall planläggas och fullföljas, så pass klar—
lagda, att en hel del positiva synpunkter kunna framföras.
En ung vetenskap, delvis kanske refererad i både tid och otid
och nästan till leda, har emellertid på ett glänsande sätt kommit be—
teskulturens förespråkare till hjälp. Det är vitamin— eller som vi
skulle kunna kalla den solämnesforskningen. Vad betesmännen genom
praktisk erfarenhet kommit till, nämligen behovet av ett naturenligare
liv i solljus och under upptagande av s. a. s. solimpregnerad föda,
det har solämnesforskningen bevisat vara ett oeftergivligt villkor för
liv, — fullt och helt liv — med största möjliga tillväxt, med högsta
produktion.
Såsom fördelar av en rationell betesdrift har alltså framhållits
sundare friskare djur och en högre produktion, som också torde få
anses värdefullare än annan just genom sin högre vitaminhalt. Men
därtill kommer. att man även erhåller produkterna till ett billigare pris
än genom stallfodring. Inga foderenheter torde kunna produceras så
billigt, som betesfoderenheten, men gronfoder återigen hör nog till de
dyrare foderenheterna. Den dagliga inforslingen av grönfoder, som
givetvis aldrig får klicka, och som är ett arbete, som aldrig kan göras
s. a. s. i förlag, kräver mycken, och just därför att det sker i bråd
tid, dyr arbetskraft.
Därtill kommer att det foder. som diuren taga på bete. märk väl
kulturbete, av djuren själva skördat i rätt tid, är t. o. m. mer närande
och rikare på smältbara näringsämnen, sp. äggvita, än fodret på sam—