Page 57 [57]
FRÅN FLYDDA TIDER Es
I rätta ögonblicket kom emellertid mamma upp
för att inhibera tillställningen, mota in mig i stora
garderoben och få på vardagskläderna.
Så kunde hon komma upp när vi minst väntade
det, i och för en rafistulation i byrålådorna och låg
då allt huller om buller — som stundom hände —
var det inte nöjsamt.
En obegriplig respekt hade hon med sig. Kan¬
ske mest för att hon aldrig blev häftig, aldrig sade
ett hårt ord. För den skull klagade också min syster
och jag sinsemellan ... »Om hon bleve ond, du.
Vad vore det då? Men att hon blir ledsen är så
förfärligt.> Denna hennes sorg grep och förbätt¬
rade. Agade gjorde hon sällan — och om så un¬
der tårar. Men björkriset måste finnas. — hos oss
liksom i andra forntidshem — och väcka skrämsel.
En enda gång fick jag smaka det och detta för en
ren odygd, vilken jag förvandlade till ett fel genom
att ljuga mig fri. Jag blev också trodd och sysko¬
nen misstänkta. Men när det höll på att gå ut över
dem bekände jag, tog själv i syndaånger fram riset,
lade upp mig till bastonad och sade: »Slå nu!»
Kära lilla mamma gjorde så, men inte allt för hårt,
tänker jag. I alla händelser jämrade jag mig inte.
Efteråt föll hon på knä bredvid mig och förestava¬
de en bön till Gud om förlåtelse och hjälp att bliva
god och sann.
Snälla barn voro vi, det vågar jag säga. ty lyd¬
nad och vördnad lågo den tiden rent av i blodet.
Smeksam var denna moder ej heller, men hon lev¬