Sida 51 [51]
OCR
INLEDNING. XLIII nyme författaren hos honom, »bruger paa adskillige Steder, hele Perioder igjennem de sely samme Udtryk, som KinpaL, og har da rimelig ogsaa kjendt dennes Indberetninger» (s. 447, noten). Emellertid är StavarD KinpaL mycket mera själfständig gent emot sin källa än Forsus, Smmens och LEEMsS anonyma relation. Anordningen af det hela företer åtskilliga olikheter, och han meddelar dessutom en hel del nytt material, på sina ställen t. o. m. med angifvande af den trakt, från hvilken uppgiften härstammar, hvilket betydligt förhöjer dess värde. Med hans relation böra äfven notiserna hos HAMMOND, S. 299 noten, jämföras. En något annan ställning intager det manuskript, som härrör från Jens Kirnpar (jfr ofvan s. XXIX). Med kännedom om hans långvariga och intensiva verksamhet som missionär bland lapparna skulle man vänta att i hans manuskript finna en mängd nya upplysningar om deras hedendom. Så är dock knappast fallet. Icke utan skäl framhåller han själf i inledningen till sin framställning (nedan s. 88), att han »baade selv hördte lappers bekiendelser om det, saa og leste fittig i hr THomasis Confessions böger om det samme» — han hade i själfva verket kunnat säga, att alltsammans härrörde från VON WeESTEN och att han endast kom med en parafras af dennes uppgifter med uteslutande af den horisontella indelningen af gudarna. En indirekt (direkt?) antydan om detta sakförhållande kan man väl också läsa ut ur själfva titeln till hans verk: »Afguderiets dempelse — — — — Samt dens Appendix, handlende om Lector h:r Thomas von Vestens arbeyde paa de aar 1722 og 1723 til Norlandernes og Trondhiems Amtes afgudiske lappers omvendelse, og om den store omvendelse, som der paa fulgte». Vida viktigare än denna källa är det mytologiska lexikon, som Hans SKAn«KE meddelar i sin vidlyftiga »Epitome» (nedan n:o XV, s. 99 ff.). Något själfständigt material träffar man väl icke häller här, utan författaren bygger helt och hållet på VON WESTENS uppteckningar, men det är af vikt, att mångt och mycket däraf icke återfinnes hos FOrRBUS, SmEnIus eller de andra på VON WESTEN beroende skribenterna, utan endast genom SKANKE blifvit räddadt från förstörelsen (QVIGSTAD S. 89). Bakom dessa många manuskript och relationer om lapparnas hedniska villfarelser finner man således ständigt och öfverallt namnet
