OCR Output

INLEDNING. XLIII

nyme författaren hos honom, »bruger paa adskillige Steder, hele Perio¬
der igjennem de sely samme Udtryk, som KinpaL, og har da rimelig
ogsaa kjendt dennes Indberetninger» (s. 447, noten). Emellertid är
StavarD KinpaL mycket mera själfständig gent emot sin källa än
Forsus, Smmens och LEEMsS anonyma relation. Anordningen af det
hela företer åtskilliga olikheter, och han meddelar dessutom en hel del
nytt material, på sina ställen t. o. m. med angifvande af den trakt,
från hvilken uppgiften härstammar, hvilket betydligt förhöjer dess värde.
Med hans relation böra äfven notiserna hos HAMMOND, S. 299 noten,
jämföras.

En något annan ställning intager det manuskript, som härrör från
Jens Kirnpar (jfr ofvan s. XXIX). Med kännedom om hans lång¬
variga och intensiva verksamhet som missionär bland lapparna skulle
man vänta att i hans manuskript finna en mängd nya upplysningar
om deras hedendom. Så är dock knappast fallet. Icke utan skäl fram¬
håller han själf i inledningen till sin framställning (nedan s. 88), att
han »baade selv hördte lappers bekiendelser om det, saa og leste fittig
i hr THomasis Confessions böger om det samme» — han hade i själfva
verket kunnat säga, att alltsammans härrörde från VON WeESTEN och
att han endast kom med en parafras af dennes uppgifter med ute¬
slutande af den horisontella indelningen af gudarna. En indirekt (di¬
rekt?) antydan om detta sakförhållande kan man väl också läsa ut ur
själfva titeln till hans verk: »Afguderiets dempelse — — — — Samt
dens Appendix, handlende om Lector h:r Thomas von Vestens
arbeyde paa de aar 1722 og 1723 til Norlandernes og Trond¬
hiems Amtes afgudiske lappers omvendelse, og om den store omven¬
delse, som der paa fulgte».

Vida viktigare än denna källa är det mytologiska lexikon, som
Hans SKAn«KE meddelar i sin vidlyftiga »Epitome» (nedan n:o XV, s. 99
ff.). Något själfständigt material träffar man väl icke häller här, utan
författaren bygger helt och hållet på VON WESTENS uppteckningar, men
det är af vikt, att mångt och mycket däraf icke återfinnes hos FOrRBUS,
SmEnIus eller de andra på VON WESTEN beroende skribenterna, utan
endast genom SKANKE blifvit räddadt från förstörelsen (QVIGSTAD S. 89).

Bakom dessa många manuskript och relationer om lapparnas hed¬
niska villfarelser finner man således ständigt och öfverallt namnet