OCR Output

ELM INLEDNING.

sydligare ordet Saivo i st. f. det nordligare Passevara. Särskildt då
man jämför SmEnIus relation med LEEMS anonyme författares och SIG¬
VARD KILDALS, kan man, såsom redan ofvan påpekats, ej värja sig för
den tanken, att här föreligger en af VON WESTEN skrifven, kort samman¬
fattning af de viktigaste punkterna i den lapska mytologien, afsedd
för missionärernas behof. Under en dylik förutsättning kan man förstå
dess spridning i så många exemplar, och man kan då också förstå, att
missionärerna passade på att i densamma inarbeta sina egna obser¬
vationer (jfr särskildt nedan om SIGVARD KILDAL).

SIDENIUS ord om en af prästens i Jukkasjärvi åhörare, som för
honom bekänt sin hedendom enligt relationens utsagor, få alltså tagas
cum grano salis. Om en Jukkasjärvilapp verkligen gjort en dylik be¬
kännelse, har det säkerligen skett af tvång eller för att så fort som
möjligt bli den nitälskande missionären kvitt. Mot Simenius' ord strider
för öfrigt hans den 23 juli 1728 afgifna förklaring (nedan s. 63), att
»Maylmenradiens og Sarakkas alterens sacrament», som han ju
också medtagit i sin relation,» har kun veret brugt sör i landet; men
ikke nor>.

I sin bekanta beskrifning öfver Finmarken, tryckt 1767, aftrycker
LEEM ss. 409—419 en »Relation om Lappernes Afguder, hvis Auctor
jeg ikke vist veed», men som vid närmare undersökning visar sig syn¬
nerligen nära öfverensstämma med SIiDEnNIuS relation. I somliga punk¬
ter öfverensstämmer den emellertid mera med ForBus, nämligen i fråga
om Radien, Jabmiaibmo och Rotaaibmo. Om Leibolmai har LEEMs
anonyma källa mera än de båda andra, på några andra ställen mindre
än den ena eller andra af dem. Rananeida kallas Ruona-Nieid och
fiskeriets gud, säkerligen genom skriffel, Kiöse-Olmai.

Den mellanställning denna relation således intager mellan ForBus
och SIDENIUS och den esomoftast ordagranna öfverensstämmelsen med
den! ene eller andre af dem visar tydligen hän på, att de alla tre ha
en gemensam källa, och' bevisar ytterligare, att SmEnrus icke kan vara
författare till den berättelse han sände öfver till prästen i Jukkasjärvi.

Äfven i den relation, som missionären i Ofoten och Tysfjorden
SIGVARD KiLDAL år 1780 insände till kanslirådet THomAs BREDAL (se
ofvan s. XIX), kan och måste man spåra samma källa. Redan ABRA¬

HAMSON, utgifvaren af denna relation, fann, att LErM, d. v. s. den ano¬