Sida 14 [14]
OCR
VI INLEDNING. öfverensstämmelse med dåvarande lappen-ägarens uppfattning — uttydts som Kristus och hans apostlar. Äfven om vi medtaga den med 150 figurer försedda trumma, som finnes afritad i SCHEFFERUS' eget interfolierade exemplar och upptagits i den franska, holländska och 2:dra engelska upplagan, få vi ej genom den åtföljande uttydningen vår kännedom om lapparnas mytologi utvidgad. Den upptager treenigheten, några änglar samt dessutom den lapska runstafvens helgondagar. Vi måste dock bortse från denna trumma, då redan en hastig blick på det ännu bevarade originalet visar, att den ej varit en verklig trolltrumma utan endast en modell till en sådan. I RupBeEcKs >»Atlantica», del II (1689) finnes ett flertal uppgifter om lapparnas mytologi. Många af den nordiska mytologiens gudar äro där placerade på trummorna. Äfven om man erkänner, att ett inflytande från den gamla nordiska religionen är omisskänligt hos lapparna, är det genast klart, att det är RupBEcKs alltbehärskande afsikt med sitt arbete, som åstadkommit detta, och ej kännedom om lapparnas mytologi. Men å andra sidan får man ej utan vidare undersökning förbigå RUDBECKS uppgifter. Nästa mera betydande svenska arbete om lapparna är HÖGSTRÖMS > Beskrifning öfwer de til Sweriges Krona lydande Lapmarker» (1747). Han omtalar först Jubmel och Perkel, hufvudmännen för de goda och onda »naturerna»>», d. v. s. gudamakterna.1 Detta är tydligen kristendomens gud och djäfvul. Utöfver hvad SCHEFFERUS omtalat, nämner han endast Saracka,> Jaulo-herra och Ruotta samt personifierar månaden februari, Kuowa-manno.3 Men han tillägger: >»Utom desse förenämde Gudar, som jag ej märkt dem hafwa under några bilder eller beläten tilbedit, har jag ock tid efter annan i akt tagit, at de hafwa jemwäl en hop andra genios, halfgudar eller något dylikt: wetandes jag ej huru stor ära de göra dem, eller under hwad wärde och Character de blifwa af dem holdne. Det wet jag, at en del föreställa sig sådana, som äro regerande dels i luften, dels på jorden, dels under jorden, dem de finna sig pliktige at på wist sätt hedra och wörda. Ibland hwilka jag ock kan räkna dem, som de mena ej allenast wara regerande wid hwart Si hLO RIIS ss. 180 och 188. MD HH
