Sida 18 [18]
OCR
Bälten. Tenntråd. 14 MÖNSTERBORK FBÖRL LA PSK HE MSKÖJD: är avbildad å plansch 15. Dessa tennprydnader voro dels runda, dels fyrkantiga, eller ock bestodo de av två runda skivor, sammanbundna med en kort hals, se plansch 16, n:o 4 och 5. De syddes eller nitades fast på läderföremål, såsom bälten, selar m. m. Ursprungligen utgjordes de till dräkten hörande bältena väl av en enkel, oprydd skinnrem, och sådana brukas ju även nu, men oftast hava de likväl numera någon utsmyckning. Den enkla läderremmen har utbytts mot ett smidigt, flätat läderbälte, som börjar med en platt slinga (plansch 16, fig. 1A och B) och sedan övergår till fyrkantflätning, varefter den slutar med en tofs, överspunnen med tenntråd och prydd med mässingsringar (plansch 16, fig. 1C). De flätade bältena användas mest på den inre kolten. Stundom består bältet av smala skinnremmar, helt överspunna med tenntråd. Sådana bälten (plansch 16, fig. 2) äro avdelade av mässingsringar, i vilka den vid bältets ända fästa kroken hakas, och övergå i två parter, som avslutas av större mässingsringar, Till bälteprydnader förfärdigas även tofsar av mässingstråd, som fästas på en tvinnad läderslinga (plansch 16, fig. 3) och bindas vid bältet. Figur 4 på samma plansch visar ett rött klädesbälte, fodrat med läder, å vilket fastsytts gjutna tennsirater, En enklare form av bälte är plansch 16, fig. 5, som består av en svart läderrem, å vilken de gjutna tennplattorna, som å sin undre del ha ett runt utsprång, helt enkelt fastnitats. Den tenntråd, som förr användes, tillverkades av nomaderna själva. Eftersom denna konst nu är i det närmaste utdöd, bör tillverkningssättet här räddas från glömskan, I en häggkvist, som kluvits och ur vilken den svarta märgen uttagits, göts det smälta tennet, och man erhöll då ett långt tennstycke, tunnt som en smal blyertspenna. Huru sedermera tillgick vid till= verkningen, berättar den gamle lappmannen Kristoffer Sjulsson i 1800-talet: ”Sömmerskan tog nu fram sina dittnietjårvie, hornskivor TOS med en mängd större och mindre hål; de smala tennstängerna drogos sedan genom hålen i hornskivorna och uttänjdes härigenom mer oc) och mer, så att när tråden till sist drogs genom de minsta hålen, var «| den nästan hårfin; hon håller hornet i högra handen och tennet i "| den vänstra; hornet föres fram och får aldrig stanna i sin rörelse, ty om så sker, går tråden av; när tråden är dragen genom många hål och blir tunn, föres hornet så, att den får lägga sig i ringar om+...) kring sömmerskans kropp och omkring föremål i hennes närhet; det of gjordes helst under varma, klara dagar, då tennet höll sig smidigast och tänjbarast. Så tvinnas tråden på fin sentråd; verkställdes medelst snaldie, spinnten eller slända av ben eller horn, oftast vackert snidad; sen- och tenntrådar fästes i spinntenens ände och LE sina minnen om Vapstenlapparna i Tärna under förra hälften av
