âr wál icke en del af thet Gudomeliga wäſendet | men
doch ett af the aldraedlaſte och herligſte Guds ſapade
ting/ ett Ängla-likt wäſende/ en himmelſt kraft. Om
the andra diuren ger Moſes: Och Gud ſade: gidre
jorden af ſig lefowyande diur | giôre watnet af ſig
âtande och lefwande diurz; men hos menniſkian âr r, Moc, b,
twäggehanda vndantagandes/ at Gud pá ett beſynners 1: 20, 24.
ligit ſâtt giòr then menniſkliga kroppen af jordene och Job. 10: 8¬
therpá ſiclf inbläſer falen i honom.
ÿ. 14. Huru thet nu pà thenna tiden gär til tned the
menniſkliga ſiälgrnas foréplantning/ och om jämnwäl
wára blifwa omedelbart af Gud ſtapade och i fropprn
införde / eller om the medelbart/ nemligen genom fôr¬
äldrarna/ fortplantas/ therom hafwer man wäl ibland
the lárda en láng tid frâgat och ſtridt / men wi wilje
icke giôra oß i thenna ſtriden delachtiga. Then fôrra
meningen kunde wäl ſynas/ ſom wore hon kraſftigare
at fóreſtálla ſiälenes hôghet: och wärdighet / än theu ſez
nare; doch hâlle wi fôr tryggaſt wara/ efter then hes
liga Auguſtini (a) exempel/ at i thetta mälet hâlla ſig{
och hwarken bejaka thet ena eller thet andra / vtan
\ allenaſt ſäja med Skrifftene: Thens Alsmächtigas An¬
‘De hafwer gifwit mig lijf. Gud hafwer gitkwit andan i Job: zz: 4
mennniſkian. HErren/ then ther vtſträcker himmelen/ Pred.rät7s
och grundar jordeua/ han gidr menuiſkiones anda vti
honom. ; | Zach, [22
(a) Auguſtin. Epiſt. CXX, ad Honorat. Tom. 2, col. 592.
Cum ratio, :zgquit, de adventu vel exortu animæ,
in tanto naturæ profundo fic lateat, ſatius eſt eam
ſemper quærere, quamdiu in hac vita ſumus, quam
aliquando inveniſſe præſumere. MUS
$. 15. Men ho kan vtſája och tilfolleſt beſkrifiva then
menniſtliga ſiälenes bartighet och PAPA Y