Sida 117 [117]
OCR
PIETISMEN I DEN SVENSKA KYRKAN 1 0. a. för en ny psalmbok, ty äfven om hans egen föll offer för det ortodoxa nitet, blef den dock grundvalen för 1693 års med rätta beundrade psalmbok.! Men med all sin nitälskan för praktisk kristendom är Svedberg icke pietist och hans fromhet icke pietistisk. Framför allt delar han icke pietismens ställning till det världsliga, ehuru han i vissa |: hänseenden, såsom t. ex. beträffande sabbatens helgd, är puritanskt sträng, sannolikt i någon mån en följd af hans vistelse i England. Men han är ingen trångsynt asket. I sin Ungdomsregel varnar han för »kort- och terningaspel» och musikinstrument, som vore »viga att bäras på källare», men anser, att »brädespel kan måtteligen brukas», rekommenderar »gott och förtroligt umgenge med froma och gladlynta menniskior » och finner »anständig och alfwarsam dantz » nyttig. För pietismens kraf på lekmannavärldens religiösa myndighetsförklaring står Svedberg främmande. Det andliga prästa- . dömet i pietismens mening känner han icke och följaktligen ej heller några collegia pietatis. Pietismens omvändelsepredikan finna vi icke heller hos honom.? Det rent individualistiska draget saknas. Olof Ekman synes mig stå pietismen närmare än Svedberg. Så stor är emellertid frändskapen mellan Svedberg och pietismen med hänsyn till bådas allmänna riktning, att han aldrig kunde bli en förföljare af densamma. Det var en olycka för Sveriges kyrka, att han, just när pietismen stod för dörren, försattes från Uppsala, där han kunnat få en utomordentlig betydelse för den prästerliga utbildningen i en riktning, som kunde möta de nya religiösa krafven. Var Svedberg ända till undfallenhet lojal inför envåldskungaJakob Boéäthius, den gamla folkfrihetens och det kyrkliga oberoendets. oförfärade taleman, hur dyrt han än fick plikta. Redan denna kamp för friheten mot en honom till sitt väsen okristlig envåldsmakt och dess caesareopapism? bidrog att göra Boéthius till en af den svenska pietismens käraste gestalter. Därtill har han häfdat flera af den pietistiska fromhetens centrala tankar, sedan han 1697 till följd af sin kritik af enväldet sattes i fängelse och blef en folkfrihetens martyr. Att på några rader karakterisera Boethius såsom religiös personlighet ä är ingen lätt sak. Det förefaller dock, som om han 1 det hela ! Om Svedbergs arbete för förbättring af de kyrkliga böckerna se LUNDSTRÖM, Bidrag till de kyrkliga böckernas historia under Karl XI:s regering. ? LIZELL, Svedberg och Nohrborg, s. 16, 68. 3? PETERSSON, E. L., Prosten i Mora Jacob Boéthius, s. 23 f. s. 54.
