Sida 115 [115]
OCR
PIETISMEN I DEN SVENSKA KYRKAN TI lar. På denna punkt stannar Ekman följaktligen vid Grossgebauers ståndpunkt. Denne följer han åter, då han låter nyckelmakten i princip tillhöra hela församlingen, men låter den utöfvas af prästen och kyrkorådet eller de äldsta och betraktar den förmaning, hvilken är nyckelmaktens första åtgärd, såsom en det allmänna prästadömets funktion. Emellertid har Ekman i sina reformförslag, däri han äfven höjer krafvet på barnaskolor i hvarje församling, icke kunnat alldeles frigöra sig från 1600-talets traditioner. Yttersta stödet sökes hos öfverheten. Det är denna, som skall insätta äldste och desslikes p påbjuda och öfvervaka det andliga prästadömets utöfning. På den ventikeltanke och ecclesiolism upptog han aldrig. Hans verk, som länge fann föga beaktande ,! har sin förnämsta betydelse såsom ett uttryck för de nya religiösa behof och tankar, hvilka började röra sig äfven inom vår kyrka. I samma riktning som Ekman verkade Dan. Anander i Stockholm. Efter studier i Wittenberg, där han disputerade 1670,? blef han komminister i Klara och utgaf 1683 i Wittenberg sin ofta omtalade Nova concionandi Methodus non nova etc. Anander, som haft kännedom om Speners Pia desideria? och prisar Arndt, finner liksom Ekman roten till det religiösa lifvets låga ståndpunkt i den religiösa förkunnelsens utvärteshet och ytlighet. Hvad äfven han vill, är religiös innerlighet, en enklare, mera biblisk, mera religiös förkunnelse, som lägger hufvudvikten vid naturens fördärf, Kristi obeskrifliga lidande, ångern, rättfärdiggörelsen och tron eller den nya födelsens hela förlopp, emedan saligheten består just i erfarenheten häraf. Pliktläran får icke förgätas, men den bör icke drifvas såsom borgerlig etik, utan pliktutöfningen framställas såsom en nöded ee al det inre litvet.? ' Enligt uppgift från 1710 af Urb. Hjärne låg det mesta af Ekmans verk ännu osåldt. Palmsk. 332, s. 567 f. Först under pietismens starkare tillväxt blef det mera läst och en ny upplaga nödvändig 1733. 2 Palmsk.'333. 3 Nova concionandi Methodus etc., s. 14. 4 SBL. NF. I, s. 144 ff. LINDGREN, a. a. 8. 21. Ansatt redan på grund af sitt omförmälda verk, skulle Anander snart få dyrare plikta för sin politiska opposition, särskildt emot den nyinrättade lånebanken, hvars räntetagande han i enlighet med en äldre åskådning torde ha betraktat såsom ocker (mot hvilket ett kungl. plakat utfärdades den 16 dec. 1687). Politisk opposition var under enväldets dagar en farlig sak, och Anander var ej en dylik uppgift vuxen. »Hans
