Sida 113 [113]
OCR
PIETISMEN. I DEN SVENSKA KYRKAN 75 laga 1695, samt slutligen 1700 Arndts Evangeliepostilla. En ingående undersökning af 1600-talets betydande religiösa litteratur skulle tvifvelsutan öka antalet af mystiska skrifter i svensk dräkt. Något större inflytande af mystiken synes mig dock tills vidare föga sannolikt. Af större betydelse blef den praktiska riktningen. Tiksom i Tyskland finna vi äfven hos oss kyrkomän, hvilka, redan i känning med pietismen utan att dock tillhöra den, visa sig äga blick för det religiösa läget och för arten af de nya uppgifter, som förelågo. Hit höra män sådana som Olof Ekman, Dan. Anander, Jesper Svedberg och Jakob Boethius. I sitt Stönöds-Löftet af 1680 gaf Olof Ekman; till uppfyllande af ett föregående år under sjönöd å Östersjön gifvet löfte, ett svenskt sidostycke till Speners Pia desideria, hvilken synes mig ha varit honom bekant)? eller kanske än hellre till Grossgebauers Wächterstimme, som han uttryckligen citerar," och till hvilken han, såsom jag funnit, i flera viktiga punkter ansluter sig. Liksom Spener skär-) skådar Ekman först de förefintliga bristerna och söker sedan ange' medlen till deras afhjälpande. | Den stora grundskadan i sin tids kristendom finner Ekman däri, att den icke hunnit längre än till en yttre kyrklig observans och, | i bästa fall, en borgerlig rättskaffenhet. »Lefwe wi något utwärtes dygdesamt för werlden, så hålle wi före, wi äre rätt gode christne. »" Den sanna gudaktighetens öfning hade förfallit. Man tröstade sig vid sitt dop och vid en tro,som bestod blott i kunskap och samtycke, och lät gärningarna fara. »Giör man ock någre gierningar, som eljes lagen fordrar, går man til Herrans hus, giör man sin gudztienst, håller rETteras efter 2:draruppi: af 1733? Magister i Uppsala 1675, senare fältsuperintendent i Livland och med stor sannolikhet i beröring med Speners vän, generalsuperintendenten J. Fischer, blef Ekman 1681 domprost i Strängnäs, 1688 prost och kyrkoherde i Falun, 1 1713. 3 Ekman erinrar om de gamles och om Luthers utsagor rörande det andliga prästerskapet och tillägger: »Andre lärde och nitälskande män tala ock. myckit om thetta andeliga presterskapet med åstundan, at thes rätta öfning til alla sina stycker måtte ibland the christna åter uprättat warda» (s. 399). Egendomligt vore, om icke Ekman vid dessa ord haft sin tanke på Spener. Då Ekman vidare har några med Speners Pia desideria gemensamma citat från Luther, Selnecker o. a., kan detta knappast vara en tillfällighet. AISA. 442: SA las or.
