Sida 111 [111]
OCR
PIETISMEN I DEN SVENSKA KYRKAN 13 Sådan var nu i stort sedt ställningen inom den svenska stormaktskyrkan vid 1600-talets slut. Ortodoxi och enväldigt konungadöme hade ingått en förening, hvilken åt den förra skänkte en makt, som knappast någonstädes eljes. Teologerna voro faktiskt, såsom Gabr. De la Gardie 1685 yttrade: »praeceptores publici totius regni». Rättrogenhet och lojalitet voro så godt som identiska begrepp. Under 1600-talets lopp hade emellertid, praktiskt taget, det gamla lag- | systemet och trostvånget blott sällan erfarits som ett personligt | religiöst tvång. Annorlunda blir det, när i och med pietismen den religiösa individualismen håller sitt intåg äfven hos oss med nya religlösa behof, krafter och motiv. Först under denna hårda brytningstid blir den härskande ortodoxiens och dess lagregims verkliga art och konsekvenser uppenbara, och först då blir det fullt klart, att kyrkan äfven hos oss var i behof af en religiös förnyelse i frihetens, innerlighetens och frivillighetens tecken. II. Såsom vi förut funnit, framträdde i Tyskland en ganska stark reaktion både i vetenskapligt och religiöst hänseende emot den härskande ortodoxiens utveckling. Se vi oss, under erinran om den svenska ortodoxiens egen praktiska riktning, om efter parallella företeelser hos oss, skola vi finna något af samma sträfvan. Den vetenskapliga reaktionen mot den nya skolastiken ha vi redan i annat sammanhang lärt känna såväl hos Joh. Matthixe som Terserus och senare hos Joh. Bilberg. Någon större betydelse kunde deras sträfvanden icke få. Med tanke på mystikens betydande inflytande i 1600-talets tyska lutherdom, måste man fråga sig, om och i hvad mån den gjort sig gällande i vår svenska kyrka. Så vidt jag hittills kunnat finna, har mystiken under 1600-talet haft en ganska ringa betydelse, ehuru jag gärna medger, att den såsom en naturlig beståndsdel i nästan all äldre fromhet haft mera att betyda, än som nu låter sig påvisa, och otvifvelaktigt är, att äfven vi haft en och annan mystiker både bland präster och lekmän. Till de senare höra den redan nämnde Kempe och Sveriges förste riksarkivarie, den originelle Johannes Bureus,? tillika boren apokalyptiker af icke vanligt slag. I Skåne anf AÄANNERSTEDT, 4. QI, 9. 184. 2 Se HANS HILDEBRAND, Minne af riksantikvarien Johannes Buréus.
