Sida 105 [105]
OCR
PIETISMENS I DEN SVENSKA KYRKAN 67 vare sig såsom divinatorisk i form af astrologi eller mantik, eller såsom operativ i form af löfjeri till bot eller förgöring eller i form af signeri med otaliga läsningar och besvärjelser vid gamla gudars, vid Jesu, vid Marias och helgonens namn. I denna naturliga magi har man, såsom jag öfvertygat mig om, att göra med en hel lifsoch världstolkning och framför allt med en lifspraxis, som långt mer, än vi nu föreställa oss, behärskade allmogens lif, dess seder, bruk och arbete, och som på allvar konkurrerade med kristlig åskådning och kristlig försynstro.! Kyrkan gjorde redligen sitt bästa för att bekämpa både den dämonistiska och naturliga magien, men kunde gifvetvis icke komma åt det onda i dess rot, så länge den, liksom tiden i allmänhet, trodde på möjligheten af de ting, som i magien förehades. En religiös väckelse , skulle tvifvelsutan, praktiskt sedt, ha väsentligen minskat magiens öf- | ning, men principrellt befria religionen från all denna gamla kultur-/ bråte kunde blott det nya tänkandet och den nya naturvetenskapen. Tidens nya tankar börja ock, om än i mycket blygsamt omfång, hålla sitt intåg äfven hos oss vid midten, starkare mot slutet af 1600-talet, och äfven i teologiskt hänseende förmärkes i och med synkretismens, låt vara blott sporadiska framträdande hos oss, förkänningen af en ny tid. I kampen med dessa olika nya tankar är det, den svenska teologien utvecklar sig till en konfessionalism och ortodoxism, som icke ger den tyska efter i nit och isolering. Konfessionalismens första framträdande hos oss stod i naturligt samband med landets politiska läge. Kampen mot Sigismunds katolicism hade varit så nära förbunden med den hårda striden för den nationella friheten, att det var alldeles naturligt, att ständerna 1395 förbjödo hvarje slag af främmande gudstjänst, betogo främmande religionsbekännare rätt att bekläda ämbete och, i en särskild förening, för affall från rikets religion och spridning af främmande lära stadgade egendomsförlust och landsförvisning, något som ytterligare fastslogs i Norrköpings arfförening af 1604 och, uttryckligen mot katolikerna, i Örebro stadga af 1617, här med förbud också mot studier vid påfviska skolor.? Karl IX:s, midt under den svenska lutherdomens mest kritiska år yppade kalvinska sympatier skärpte den redan förut befintliga dogmatiska afgränsningen mot de reformerta och skapade en stark animositet mot dessa, ehuru ingen fara hotade från 1! Se min »Ur fädernas tros- och tankevärld», 1oc. cit. ? HILDEBRAND, Svenska riksdagsakter, III, s. 614, 622. 3 STIERNMAN, Religionsstadgar, s. 37, 40.
