Sida 103 [103]
OCR
PIETISMENS I DEN SVENSKA KYRKAN 65 dikan fick mera karaktären af populära föredrag 1 den sociala etiken än af kristlig innerlighet burna bättrings- och trospredikningar.! Om man studerar t. ex. Laurelius” ofvan omförmälda skrifter och hans 1665 utgifna, sannerligen allvarliga, starkt apokalyptiska verk: Gudz klagan öfwer thet syndafulla lefwernet, så finner man väl de strängaste kraf på ett rättskaffens lif, men om omvändelse är icke tal, och om en vägvisning till en sådan yttras intet. Och så är det i allmänhet med 1600-talets religiösa litteratur, så vidt jag själf kunnat se. Personlig omvändelse ingår icke i religiositeten, och jag har trots allt sökande icke förmått leta upp ett enda exempel på en omvändelse under 1600-talets första hälft. Detta åter hör samman med den religiösa objektiveringen, som gifvetvis måste göra sig gällande äfven hos oss. Liksom i den tyska ortodoxien? förlägges nyfödelsen egentligen till dopet, som medför en reell förändring och en en mystisk förening med Kristus. Så ännu hos Svedberg.? Hela folket betraktas i följd häraf såsom ett Guds folk, och begynnelsen till det nya lifvet sökes icke i ett medvetet förlopp, utan i något, som ligger bortom allt medvetande och all erfarenhet. Härmed var man inne på de magiska föreställningarnas gebit och gaf man mot sin vilja stöd åt tron på en sakramenternas verkan ex opere operato. Följaktligen var det sed, att folket i stora skaror vid vissa tider endast af gammal vana gick till nattvarden i den tro, att det yttre bruket af skriftermål och nattvard, oberoende af kommunikantens sinnesbeskaffenhet, medförde syndernas förlåtelse. Också fann sig Spegel nödgad att i officiella ämbetsskrifvelser framhålla, att »det är intet Kristi vilja och ordning, att hvar och en skall gå till den heliga nattvarden, förty han är gammal, utan när han kan rätteligen pröfva sig sjelf, och att opus operatum intet hjelper.»" Men då redan KO. af 1571 stadgade bann för längre uteblifvande från nattvarden? och sådant äfven beifrades under 1600-talet? samt 1686 års kyrkolag stipulerade, att »then som mootwilleligen sig öfwer åhr och dag ifrån Herrans nattward håller, skal ansees och tiltalas som en ochristen »,7 så rent af framtvingades det vanemässiga nattvardsbruket. I öfrigt gäller om folkets åskådning, att den ännu icke i den FN ToTTIE, Haquin Spegel etce., s. 88. DORNER, a. a. s. 578. LIZELL, Svedberg och Nohrborg, s. 48 ff. TOTTIE, Haquin Spegel etc., s. 55. Ordning med messone, pag. XXXIX. Se HACKLIN, Olavus Laurelius, II, s. 94 f£. Kap. XI $2. BA 17178, 5. 50: E. Linderholm. , NN &&S am KB WW NM
