OCR
64 E. LINDERHOLM till verklig skada och olycka för kyrkans religiositet, för dess lif och arbete, därigenom att det mekaniserade dessa och skapade en förunderligt öfverdrifven tillit till kunglig lags och förordnings förmåga att skapa kristligt lif. Vill man med ett ord karakterisera den svenska 1600-talskyrkans åskådning och praxis, skulle man kunna välja ordet legalism. Det är något mycket karakteristiskt för 1600-talets kyrkomän, att de icke, såsom både medeltidens och en nyare tids kyrka, kände eller funno den till synes närliggande vägen att gå ut bland folket med predikan.! Nu s. a. s. stämde man folket till kyrka och nådemedel med anlitande ju längre dess mer af världsliga maktmedel, och tvang man människor att undergå en kyrkobot, som icke motsvarades af någon som helst inre sinnesändring.? Äfven själfva predikan var af den art, att den icke kunde tränga djupare. Den kunde bli oerhördt sträng och sparade icke på talet om Guds förfärliga vrede och hämnd, men den gick icke ut på personlig omvändelse och nyfödelse i en senare tids mening. Predråp, hoor,frändsämio spild, ocker, falsk witne» och annat sådant, skulle man rätta sig efter »Gudz lagh, som j then helighe Skrift är författat». (Efter stadfästelsens ordalydelse i Swerikes Rijkes Lands-Lag, utg. af P. Abrahamsson, Sthlm 1726). »Guds och Sveriges rikes lag» är ett stående uttryck. Det är vedergällningsidén, som behärskar 1600-talets strafflagstiftning och rättsskipning. Åter och åter finner man de stränga straffen motiverade med hänvisning till Guds vrede och hemsökelser, ifall straffen icke utkräfdes. Samma betraktelsesätt gör sig naturligtvis gällande i den rent kyrkliga lagstiftningen. Bibeln och isynnerhet Deuteronomion betraktas såsom en lagkodex, och man dömer efter den i domkapitel och åberopar den i stiftsstadgarna. (Se LINDERHOLM, Om norrländska kyrkostadgar, s. 9). ! Förmärkes någon gång en religiös »rörelse» bland folket, bygger den på den gamla, från katolsk tid nedärfda folkfromheten och har den orsakats af någon änglauppenbarelse eller predikan af ett barn eller något dylikt. Dessa företeelsers största historiska intresse ligger däri, att deras verkan på omgifningen förråder, det en rent religiös »inre mission» varit möjlig, och att folkets religiösa behof icke voro fullt tillfredsställda med den kyrkliga förkunnelsen, emedan denna s. a. s. ägde alltför få toner. 2 Så måste K. M. 1701 på förekommen anledning befalla alla guvernörer och landshöfdingar se till, det de till kyrkoplikt dömda»måge derwid wisa sig i sådan klädedräckt, som eij är förargelig, samt elljest i åthbörder sig så förhålla, som vid sådant tillfälle tillbörligit är» (K. M. till alla guvernörer och landshöfdingar den ?7/. 1701. N. 41:85), nog så behöfligt, då det t. o. m. kunde hända, att en person tog sig en sup på »pliktepallen». (N. 1918: 45 z.) I allmänhet visar det sig, att förordningarna till lifvets reglerande efter strängare grundsatser icke kunde genomföras. Då t. ex. 1687 års bönedagsplakat befallde prästerna »granneligen alle dem at uptekna, som kyrckian och predikarne på desse faste- och bönedagar försumma», så var detta naturligtvis en ren omöjlighet.