Sida 96 [96]
OCR
ANDRA KAPITLET. Pietismen i den svenska kyrkan intill 1730-talet. IE När pietismen snart nog nådde svenskt område, kom den i beröring med en kyrka, som i det hela delat lutherdomens allmänna utveckling, men likväl företedde åtskilliga drag, hvilka gåfvo henne sitt egendomliga svenska kynne. Slutresultatet af Sveriges nydanings- och reformationstid var en organisk förening af svensk stat och nationell svensk luthersk kyrka. De stora grundprinciperna voro fastslagna, men deras praktiska genomförande blef den maktpåliggande uppgiften för 1600-talet, det svenska samhällets och den svenska kyrkans stora organisationstid. Under århundradets första hälft och därutöfver står kyrkan ännu relativt fri. Gustaf II Adolfs förslag till kyrkostyrelsens centralisation och inorganiserande i riksstyrelsen i form af ett generalkonsistorium, däri äfven lekmän skulle ha plats, afvisades bestämdt af kyrkans biskopar, hvilka kräfde en rent prästerlig sammansättning. Själfva utöfvade de och ägde de att utöfva en betydande själfständig kyrklig lagstiftning, hvars resultat föreligger i en lång rad af stiftsstadgar.! Det är de storvulna och myndiga biskoparnas tid, behärskad af personligheter sådana som Laur. Paulinus, Joh:s Rudbeckius, Joh:s Botvidi och Isaak Rothovius och något senare af Joh:s Matthiae och Olof Laurelius.. De hierarkiska tendenserna framträda åter, så isynnerhet i Rudbeckius' Privilegia Doctorum af 1636. . Biskoparnas makt öfver det lägre prästerskapet ökas, och lekmannaelementet tränges tillbaka i kyrkoledningen på ett sätt, som föga svarade mot den nya statens kraf på alla stånds och klassers samverkan i det allmänna under samfälldt ansvar, och föga mot ett evangeliskt församlingsideal. Tyngdpunkten af kyrkans ledning förlägges nu vid ! Se E. LINDERHOLM, Om norrländska kyrkostadgar, loc. cit.
