Sida 94 [94]
OCR
56 E. LINDERHOLM Konfessionen hänvisas till sin egen förmåga af själfhäfdelse och expansion i kampen med andra bekännelser. Men ännu djupare ingriper den från kyrka och religion emanciperade vetenskapen i religionens och kyrkans lif och lifsvillkor. I kraft af sitt historiska sammanhang med den gamla kulturen var kristendomen alltigenom orienterad i den gamla geocentriska världsbilden och den därmed förbundna supranaturala förklaringen af natur, själslif och historia, med rikt utrymme för det öfvernaturliga och plats för en stark undertro. I den nya naturvetenskapen med dess stränga kausallagar, i det nya rationella tänkandet och den nya, af båda burna kritiska historieforskningen, som snart utsträckes äfven till kristendomens historia och dess heliga urkunder, förstöres den gamla världsbilden, natur- och lifstolkningen. I stället framträder med oemotståndlig makt den nya moderna världsbilden och dess naturliga förklaring af företeelserna i naturens, det egna lifvets och historiens värld, utan plats för undret, den gamla trons käraste barn. Härmed ingår en brytningstid utan like i historien för gudstron, 'för religionen. Den försättes i ett alldeles nytt läge, i totalt förändrade lifsvillkor, ställes inför den oerhörda uppgiften att orientera sig i en helt och hållet ny verklighet och därmed inför den hårda nödvändigheten af en själfbesinning och en själfkritik, som hade att ge svar på den pockande frågan, hvad religionen, hvad kristendomen egentligen är, hvar den har sitt rätta dominium och sin uppgift. Man böjer sig icke längre ens för Skriftens yttre auktoritet, än mindre för kyrkans och dogmats. Auktoritetstrons tid är oåterkalleligen förbi, och kritiken väjer icke för trons allra heligaste föremål eller hemligheter. Det principiella radikala tviflets tid har gått in. Frågan är icke längre såsom för de gamle, huru en försonad, nådig Gud skall vinnas, utan frågan gäller, om det öfver hufvud taget finnes en Gud, om det i erfarenheten gifves något faktum, som borgar därför. Den religiösa vissheten skakas i sina djupaste grundvalar såsom aldrig tillförne. Det behöfver icke sägas, att en kristendom, som förvanskats till en institutionell, opersonlig auktoritetstro eller till ett intellektualistiskt öfvertagande af ett färdigt, i den gamla kulturen fast rotadt och därför ju längre dess mer undergräfdt teologiskt system, var dömd att gå under i kampen med den moderna världsåskådningen, allrahelst som den var van att lita till den världsliga makten för häfdandet af sitt bestånd och stod främmande för den religiösa frivillighetens grundsats. I det nya utvecklingsläget behöfdes
