Sida 92 [92]
OCR
54 E. LINDERHOLM kande och under stigande känsla af samhällsutvecklingens fortgående emancipation från en af kyrka och religion behärskad kultur och med fördjupade religiösa kraf har pietismen uppgifvit de gamles tro på möjligheten af ett alltigenom kristligt samhälle. Pietismen tror i allmänhet icke på möjligheten af att vinna de stora massorna i kyrkan för ett verkligt religiöst lif. Därför inskränker den sig till att nå de enskilda och inom eller utom kyrkans råmärken organisera de religiösa människorna till inbördes stöd och frivilligt arbete icke för kyrkan såsom sådan utan för Guds rike. Så uppstår med nödvändighet konventikeln eller ett öfverkyrkligt sträfvande såsom Zinzendorfs. | Denna konventikelkristendom kräfver liksom puritanismen och praecisismen en sträng afsöndring från världsligheten, dess nöjen och förströelser. I den radikala pietismen förhåller man sig ock negativt till det världsliga samhällets uppgifter och i allmänhet är pietismen en så exklusivt och koncentreradt religiös rörelse, att den icke äger något intresse öfrigt för sådana uppgifter som vetenskap och konst. Uppfostrans, skolans och folkundervisningens problem blefvo Idock ett föremål för den konservativa pietismens intresse, likaså ide fattigas och lidandes vård. Herrnhutismen företer ock en mera positiv ställning till samhällslifvet. Pietismen är för öfrigt icke utan sina sociala frukter. På rent religiös grund samlar den människor ur de mest skilda stånd och klasser utan hänsyn till deras sociala olikheter och gör därmed en början till ståndsfördomarnas raserande. Särskildt bör märkas, att kvinnan nu börjar frigöras ur sin religiösa omyndighet och i religiöst hänseende bli likaberättigad med mannen. Nya förbindelser af personlig och litterär art skapas inom de olika kyrkorna, och en ny interkonfessionell och internationell samfärdsel inledes. Hur begränsade synpunkterna i pietismens kretsar merendels äro, äger man dock där åtminstone en stor central idé, och det är begreppet Guds rike. Det är för Guds rike, man arbetar, och för dess seger. Och synvidden vidgas, arbetet växer. Världsmissionens tanke får lif. Världens kristianisering är ej längre såsom i den äldre åskådningen eller i den äldre protestantiska apokalyptiken en staternas och furstarnas sak, som skall realiseras genom ett stort Herrans krig mot de otrogna. Hedningarnas omvändelse bygges på de lefvande kristnas frivillighet och uppoffringar. Meni den mån detta arbete liksom ock kyrkornas och världsmänniskornas motstånd mot arbetet inom kristenheten visar sig, uppträder en eskatologisk tankegång, så mycket lättare, som tanken på världens snara ände var allt
