Sida 88 [88]
OCR
50 E. TINDERHOLM folgt das Privilegium, dass man nicht sändigen muss und dart heilig sein. »! Så var Zinzendorfs åskådning alltigenom kristocentrisk. Hela hans religion vänder sig omkring Kristus och den &korsfäste Kristus, Lammet, som blifvit slagtadt. Det är på en gång en »Heilandsund Herzensreligion», starkt känslobetonad och buren af ett bestämdt lyckokraf. Så är det väl, vi ha att förklara den sentimentalt-svärmiska vändning, som Zinzendorfs Kristustro med åren tar, i det den förvandlas till en Kristuskult, där människans gudsförhållande totalt uppgår i ett Kristusförhållande. Sonen undantränger Fadern och blir icke blott försonaren utan äfven skaparen och fadern, medan den helige Ande betecknas såsom moder. Kristusgemen|Skapens höjdpunkt är — i skarpaste motsats till radikalismen — nattvarden, där Kristi åt församlingen gifna blod medför en substan'tiell förening med honom. Församlingen själf kan sägas ha framgått ur Kristi uppstungna sida, liksom vid skapelsen Eva ur Adams. Ja, Jesu blod och sår och särskildt såret eller hålet i hans sida liksom isolera sig från hans person, och Kristuskulten slår, med en ny objektivering, öfver i en blod- och sårkult, som söker sig de mest sentimentala och drastiskt-realistiska uttryck. Den predikan om Jesu blod och sår, som ännu lefver och historiskt sedt går tillbaka till herrnhutismen, ser dagen. Än äfventyrligare blir gestaltningen af Kristusgemenskapen genom upptagandet af det tidigare både i ortodoxi och pietism gångbara brudkärleksmotivet, hvilket nu når sin yttersta tillspetsning, gynnadt af den nya, mot såväl radikal pietism som en frambrytande naturalism häfdade betraktelsen af äktenskapet såsom en äfven till sin natursida religiös akt. Ien rikt utvecklad kult sökte man dessutom ge symbolisk form åt dessa nya föreställningar, hvilka började framträda 1743 och nådde sin höjdpunkt 1747—49. Denna period har blifvit betecknad såsom en »sållningstid». Lyckligtvis följdes den af själfbesinning och nykterhet.” Vill man förstå den makt, Zinzendorfs åskådning utöfvade, ej minst i vårt land, bör man i första hand söka förklaringen i hans jåtergång till försoningsidén. Att denna för den äldre tidens människor i allmänhet var lättare tillgänglig än för oss, kan jag här blott antyda. Förklarligt är, att ordet om försoningen blef evangeliet, särskildt för många radikaler, hvilka slitit ut sig på sin mödosamma frälsningsväg, där snart sagdt allt i lifvet och världen förvandlats till synd och skuld. Kristus stod där åter för dessa människor så! BECKER, a. a. S. 305. 2 TT itteratur, se MOt.i2, S..5I.
