Sida 85 [85]
OCR
PIETISMENS VÄSEN, ALLMÄNNA GESTALTNING OCH BETYDELSE 47 han kom i beröring såväl med religiösa riktningar af olika slag som” med upplysningens idéer, väckte hos Zinzendorf ett allt djupare behof af en konfessioner och olika teologiska system öfvergripande universell »hjärtereligion», motsvarad af en inbördes brödragemenskap mellan alla troende kristna inom olika yttre kyrkosamfund. Efter hemkomsten från sin resa sysselsatte sig Zinzendorf flera år under sin verksamhet som ämbetsman 1 Dresden med tidens moderna upplysningsfilosofi, af hvilken han ock visar sig influerad i flera afseenden. I olikhet med flertalet pietister erkänner han sålunda filosofiens värde, — för så vidt den håller sig till den naturliga verkligheten. Vidare instämde han med en Pierre Bayle, Thomasius o. a. i det äfven af pietismen och särskildt den radikala häfdade krafvet på religionsoch samvetsfrihet i motsats till allt slags klerikalt förmynderskap. Zinzendorf visar sig vidare påverkad af upplysningsidéerna i sin blick för bibelns mänskliga sida och dess olika delars olika värde. Men långt viktigare är, att Zinzendorf såsom ett äkta barn af sin tid, i motsats till såväl den konservativa som radikala pietismen, ., visar sig influerad af upplysningstidens optimistiska allmänna stämning och nya kraf på lycka. Och lyckokrafvet ej blott ligger på djupet fruktadt, tuktadt och tillbakaträngdt, utan uttalas öppet och får plats i religionen, i religiositeten. Om man verkligen lärt känna de gamles, de styfva och stela ortodoxernas likaväl som de stränga och själfplågande pietisternas allvarliga och redliga men knappast lyckogifvande fromhet, är det icke utan rörelse, man läser Zinzendorfs ord från 1725: Icke däri består kristendomens väsen, att man är from, utan däri, att man är lycklig. Härmed blef, i den mån Zinzendorf verkligen lyckades frigöra sig från hallensarne, religionen mera mänsklig, mindre onaturlig, än den förut varit. Själf var Zinzendorf i sitt umgänge munter och en älskare af glädje och oskyldigt skämt. För de gamle kunde denna nya religiositet knappast bli annat än lättsinne, för den unga generationen var den ett lifskraf, och för många af själfplågarna vardt den ett evangelium: Att vara en kristen det hade för de fromma ortodoxerna varit en själfklar plikt, för pietisterna en oändligen svår uppgift, för Zinzendorf och i herrnhutismen blef det en glädje, en förmån, en lycka. Vi se här en religiös människa, som åter vågar lefva och glädja sig i Guds värld, och härmed följer en mera positiv ställning till världen och dess uppgifter, om än hela lifsgärningen ställes i det religiösa lifvets tjänst. Var Zinzendorf sålunda särskildt i nyssnämnda hänseende influerad af upplysningstidens idéer, så reagerar han desto starkare:
