Sida 82 [82]
OCR
44 E. LINDERHOLM jär att märka, det Dippel icke, såsom den hallensiska pietismen, uppfattar denna såsom en akut, momentan akt utan såsom en fortgående process. Att rättfärdiggörelse och helgelse för honom bli identiska, I behöfver icke sägas. Liksom pietismen i dess helhet har Dippel åt helgelselifvet gifvit en asketisk gestaltning, äfven med hänsyn till äktenskapet. En syndfri fullkomlighet har han dock icke lärt. | Normen för den kristnes lif är Kristi fullkomliga lag, icke dekalogen. Evangeliet är ock lag, men en lifslag, som icke blott fordrar, utan äfven ger, hvad den kräfver. Arbetet har han erkänt såsom en etisk lifsordning, men ställt det under direkt religiös synpunkt, utan att förmå afvinna det något själfständigt värde. Det skall göras af kärlek till Gud och nästan. Staten erkänner han äfven i och för sig, men bekämpar dess konfessionella form och kräfver absolut individuell religionsfrihet. Den världsliga makten har ingen befogenhet i trossaker. Hans församlingsideal är independentismens. Den konservativa pietismen betraktar han som en kompromiss. För sin personliga del drog han sig slutligen, trött på alla strider, efter brytningen med Zinzendorf och de inspirerade tillbaka för sig själf. Som teologisk tänkare är Dippel den radikala pietismens främste och föregriper i många punkter den senare teologiska utvecklingen. Närmast bildar han genom sin kritik öfvergången till neologiens och rationalismens teologi, ehuru hans kritik icke är förnuftsmässigt utan religiöst motiverad och följaktligen gör halt inför undret och idogmats centrala delar. Någon »upplysningens» man är han icke, utan angriper med skärpa Leibniz och Wolffs filosofi. Likväl betydde Dippels kritik af dogmat ett för sin tid ytterst radikalt angrepp och bildar höjdpunkten af den radikala pietismens kritik. Under 1700-talets tvenne första decennier vann den radikala pietismen en betydande spridning, tack vare Arnolds, Dippels och andra mystiska och radikala författares talrika skrifter samt en rad af nitiska kringvandrande predikare, såsom den begåfvade och vältalige J. C. Hochman von Hohenau, den reformerte H. Horche, 1698 afsatt från sin professur i Herborn, författare till den s. k. Marburgerbibeln 7612, förre prästmannen Vict. Tuchtfeld, perukmakaren Joh. Tennhardt o. a. Medan det stora flertalet spridda radikala pietister stannade kvar i sina lefnadsställningar, drogo sig de extrema, såsom en Hochman, hvilken en tid var eremit, undan hvarje slags borgerlig kallelse och förkastade äktenskap och familjelif. I enstaka fall, såsom hos den sexuellt abnorma Eva von Buttlar! te GOEBETL, ara: INS. 779 fi. S. $05
