Sida 78 [78]
OCR
40 E. LINDERHOLM Den grundidé eller det ledmotiv, som genomgår den radikala pietismen, är mystikens liksom ock kväkarnas lära om den inre upplysningen, det inre ordet eller »Kristus i oss», såsom källa och norm för all frälsningskunskap, ett inre ljus, som finnes äfven hos judar, turkar och hedningar. Där denna lära konsekvent genomfördes, hvilket inom den radikala pietismen långt ifrån alltid skedde, måste den gifvetvis leda till ett lösgörande från den positiva historiska uppenbarelsen och till ett underkännande af kristendomens absoluthet. Teorien om den omedelbara, allom tillgängliga inre upplysIningen blef det element, som radikaliserade den konservativa pieItismens tankar, skärpte dess reformkraf eller gaf styrka och konsekvens åt redan förefintliga radikala tendenser. Man hade fått en enhetlig idé, omkring hvilken massan af gamla och nya jäsande tankar och hugskott kunde samlas. Läran om det inre ordet blef för den tidens människor, hvad utvecklingsidén blifvit för en senare tid. Likväl måste man ihågkomma, att det icke är mystiken allena, som skapar den radikala pietismen. Mystiska och pietistiska motiv korsa hvarandra, och i och för sig behöfver mystiken icke leda till emancipation från kyrkan.! Men inkastade i den nya religiösa väckelsen verkade mystikens idéer radikaliserande. Allra starkast verkade i denna riktning de allvarliga människornas misströstan om kyrkans och sambhällets förbättring, pessimismen inför det rådande tillståndet. . Den radikala” pietismens egentliga grundläggare och främsta |märkesmän äro "Gottfried Arnold och Johan Konrad Dippel, båda af betydelse för pietismens utveckling I Sverige. "Nämnas böra kanske äfven J. W. Petersen och hans hustru Johanna Eleonora v. Merlau, båda ursprungligen påverkade af Spener, senare af Gichtel och Jane Lead liksom ock af kväkarna. Af Schitz intresserad för de yttersta tingen, sysselsatte sig Petersen ju längre dess mer med läran om det tusenåriga riket och alltings återställelse och blef apokalyptikens apostel efter sin afsättning och förvisning från Föäneburg 10025 | Gottfried Arnold (1666—1714) skulle komma att utöfva ett inflytande, s som knappast kan öfverskattas. Hans egen personliga utveckling är typisk. Religiös till sin läggning slöt han sig efter afslutade studier i Wittenberg 1689 i Dresden till Spener och blef en afgjord pietist. I Frankfurt och Quedlinburg kom han i beröring des englischen Quäkerthums auf die deutsche Kultur, s. 16 f£. PRE? Art. Weigel, Böhme, Molinos, Poiret, Gichtel, Breckling, Quäker. SIRTASCHI) aa SOS Ce RINGER, a. av IS. 205 fö
