Sida 72 [72]
OCR
34 E. LINDERHOLM kristendomen, och att nya födelsen icke var någon väsentlig förändring af människan. Pietismen var en sekt, till hvilken Spener gjort början genom att sammanrafsa en hop anabaptistiska, schwenckfeldska, weigelianska, labadistiska och andra villfarelser. Med anledning af en svarsskrift från Spener konstaterade Schelwig i ett nytt verk 150 pietistiska irrläror. I sin 1701 utgifna, i tre upplagor utgångna Synopsis controversiarum sub pietatis praetextu motarum lyckades Schelwig höja siffran till 264 och yrkade han pietisternas uteslutning från all kyrklig gemenskap. Schelwig var, yttrar Mirbt,' en af pietismens ovärdigaste motståndare och bär i väsentlig mån ansvaret för stridens förbittrande och det oandliga stridssättet. Speners 1692 utgifna kiliastiska skrift: Behauptung der Hoffnung besserer Zeiten föranledde en längre skriftväxling med den skarpsinnige superintendenten A. Pfeiffer i Liäbeck, hvilken visade sig vara en öfverlägsen motståndare och blottade Speners oklara och sväfvande position i förevarande fråga. Oklarhet är hvad som kännetecknar 1690-talets hela litterära kamp. Spener behöll väl i allmänhet genom sina solida kunskaper och sin intelligens öfvertaget i dessa strider, där de ortodoxa genom sina förlöpningar och måttlösa anklagelser gjorde honom segern allt för lätt. Men Speners ställning är ofta tvetydig, såsom då han icke läser Böhmes nu flitigt lästa skrifter, endast för att slippa bestämdt yttra sig om dem. Han hvarken kan eller vill inse, att han förfäktar något nytt och realiter i viktiga punkter brutit med den dogmatiska traditionen, detta ehuru han rent dogmatiskt ville vara en rättrogen lutheran och äfven var det med hänsyn till dogmats centrala delar. De ortodoxa åter, som visserligen ofta foro vill ifrån äkta luthersk åskådning, kände, att det verkligen förelåg något nytt, och att talet om pietismen icke var någon fabel. Men de förmådde icke analysera det nya, som de sågo växa fram, fatta dess egentliga väsen eller få något därur till egen och kyrkans fromma, utan splittrade sönder och upplöste alltsammans i en oöfverskådlig massa af dogmatiska detaljafvikelser, som pietismen själf mestadels icke gjort sig skyldig till. I Berlin hade Spener under kampåren funnit en trygg om än isolerad ställning. Utan direkta förbindelser med det reformerta, allt annat än pietistiska hofvet, lyckades han genom höga gynnare SCPRES, SOV 8.555:
