Sida 71 [71]
OCR
PIETISMENS VÄSEN, ALLMÄNNA GESTALTNING OCH BETYDELSE 33 Hallepastorn C. A. Rothes(?) I mago pietismi 1691, som konstaterade 9 missbruk, bland dessa collegia pietatis, och 11 villfarelser, till hvilka hörde bl. a. den inbillade fullkomligheten. I ett förord till Seckendorfs svar häfdade Spener, att talet om pietism vore ren dikt. Hade Imago pietismi sträfvat till en saklig behandling, anslogs en hatfull och plump ton i Carpzovs(?) anonyma pamflett från 1693: Beschreibung des Unfugs, welchen die Pietisten zu Halberstadt . .. gestiftet. Carpzov, som med sitt Bedenken von Pietisterer 1692 ej lyckats förmå regeringen till att utfärda en formlig fördömelsedom öfver pietismen, fortsatte sina hatfulla angrepp i program och disputationer. Inledt af Hannekens program om Skriftens infallibilitet och Neumanns skrift mot Speners eskatologi, kom 1694 den wittenbergska fakultetens beryktade, af den ålderdomssvage Deutschmann författade, Chvristlutherische Vorstellung, »ein deutlicher und trauriger Beleg fär den theologischen Tiefstand der damaligen Orthodoxie». TI detta verk, som häfdar, att de symboliska skrifternas författare icke kunnat fara vilse, tillskrifves Spener 284 irrläror, bl. a. den, att absolutionens giltighet kräfde sanning och redlighet i boten. För det personliga i religionen är här intet förstånd, och kyrkan anses icke vara i behof af någon reformation. Spener svarade 1695 med skriften: Aufrichtige Öbereinstimmung mät der Augsburgischen Confession. Deutschmanns genmäle under titel Abgenötigte Antwort 1696 blef ett verk på 1200 ss. in 4:0. På Speners sida ställde sig pastor Chr. M. Seidel i sin talangfullt skrifna, 1689 anonymt utgifna skrift Lutherus redivivus, som dock gick längre är Spener. I striden med J. Fr. Mayer, den kände pietistfienden, hvilkens skrifter vi här förbigå, häfdade Spener i en skrift Von der Freihewt eines Christenmenschen 1691, att den kristnes tro hvilar omedelbart på Guds uppenbarelse i ordet, hvars sanning beseglasi hans hjärta genom den helige Ande, och icke på apostlarnas personer, än mindre på kyrkans eller ett särskildt stånds anseende. Härmed upprullades frågan om symbolerna och inleddes en flerårig fejd om dessa. Af ganska stor betydelse blefvo en rad arbeten mot pietismen af Danzigerpastorn Sam. Schelwig. Efter en »studieresa» utgaf han r093 sitt i Stockholm. tryckta Itinerariumantipietisticum, där han serverade en hop rykten och skandalhistorier om pietisterna från olika platser. Schelwigs 1696—097 i tre, delar utgifna Sektiererische Pietisteret var en bekväm och snart | mycket använd systematisk öfversikt öfver pietismens villfarelser.' Här fick man bl. a. veta, att gärningarna egentligen icke hörde till E. Linderholm. 3
