Sida 57 [57]
OCR
PIETISMENS VÄSEN, ALLMÄNNA GESTALTNING OCH BETYDELSE 19 djupgående konfessionella och religiösa differenserna mellan protestantismen och katolicismen. Hela reformationen och dess oertränga framåt och inom protestantismen själf vinna en friare ståndpunkt drager sig Calixtus tillbaka till en förgången tid. Hvad han söker, är uppenbarligen en alla dogmatiska differenser öfvergripande och försonande högre enhet eller, såsom vi med ett modernt uttryck skulle säga, religionens, kristendomens väsen. Men han förmår icke ge detta ett adekvat uttryck, har väl heller icke funnit det och ger det i hvarje fall en alltför utvärtes och objektiv formulering. Likaväl som de benhårda ortodoxerna sitter han, religiöst sedt, fast i intellektualismen, söker därför en abstrakt enhet och vinner ingen vägledande utgångspunkt i i individuell, subjektiv religion, ingen anknytning till det omedelbara, kristligt religiösa trosmedvetandet, såsom pietismen gjorde och därför blef mäktig att ge utvecklingen en ny vändning. Det oaktadt blef Calixtus' verksamhet icke utan sin betydelse. Redan själfva sträfvan till frihet och tolerans var betydelsefull, och de synkretistiska stridernas utgång visade, att ortodoxien dock icke var allsmäktig.! Djupare än den teologiska grep den religiösa reaktionen mot ortodoxiens intellektualistiska objektivering af religionen. Närmast vända vi oss här till den mystiska riktningen och inom denna först till den utomkyrkliga mystiken. Här och där lästes väl ännu en och annan skrift af Seb. Franck. Kaspar Schwenckfelds tankar bevarades ännu åtminstone i Schlesien af några små församlingar. Val. Weigels mystik, känd först efter hans död, spreds särskildt i Sachsen och Thäringen, i Halle och Närnberg samt i allmänhet bland adeln och riksstädernas borgare samt fann äfven litterära förfäktare. Weigel liksom förut Franck förfäktade den mystiska teorien om det inre, för alla uppriktiga människor inom och utom kristendomen uppenbara ordet såsom den religiösa kunskapskällan med förkastande af Skriften, nådemedelsämbetet, den yttre kyrkogemenskapen, det lärda teologiska studiet och framför allt religiositetens bindande vid en historisk utgångspunkt, alltså den skarpaste tänk-/ bara motsats till ortodoxien. Jak. Böhmes, af Schwenckfeld och Paracelsus influerade, djupsinniga men abstrusa och fantastiska idéer vunno ock sina anhängare, men fingo först under pietismens tid någon allmännare betydelse. Själf ville Böhme vara en trogen I BAUR, a. a: IV, S. 330 ff. "MOELLER-KAVBRAU,'S. 420 fk
