Sida 49 [49]
OCR
PiETISMENS VÄSEN, ALLMÄNNA GESTALTNING OCH BETYDELSE I I samhet från 1666—1669 i den holländska kyrkan. Såsom jesuit-; novis hade Labadie lefvat sig in i den kvietistiska mystiken, hvilkens åskådning blef bestämmande för hela hans lif och verksamhet. Vid sin prästvigning 1635 gripen af en inre kallelse att reformera sin kyrka efter mönster af den apostoliska, utvecklade Labadie i Paris, Amiens och annorstädes en reformatorisk predikoverksamhet, som genom hans glänsande begåfning och brinnande nitälskan kröntes med utomordentliga framgångar, men på grund af de augustinska tankar, han uttalade, väckte anklagelser för reformerta satser och tillskyndade honom en ursinnig förföljelse af jesuiter och munkar. En tid skyddad af Richelieu, men prisgifven af Mazarin, flydde Labadie till södra Frankrike, lärde känna Calvins Institutioochöfvergick 1650 till reformerta kyrkan samt verkade flerstädes i dess tjänst, tills han på genomresa, såsom en gång Calvin, kvarhölls i Geneve 1659. Här återinförde han snart genom makten af sin predikan den gamla stränga ordningen. Genéve blef åter en Guds stad, och omkring Labadies predikstol samlades en utvald skara unga män, bland hvilka voro tyskarna Th. Untereich och Ph. Jac. Spener. Labadies märkliga verksamhet i Genéve blef snart känd i Holland, särdeles genom en broder till Anna Maria van Schurman, och gjorde ett djupt intryck i de fromma kretsarna omkring Voet och Lodenstein, hvilka bemedlade Labadies kallelse till Middelburg 1666. Labadie kom, mottogs och hördes i Utrecht med hänförelse. Voet och Lodenstein funno dock snart, att Labadie representerade något för dem främmande, och hans verksamhet i Middelburg, likvisst följd af en utomordentlig framgång, bekräftade denna känsla. Det var kvietismens och ej kalvinismens frälsningslära, Labadie dref, och urgerandet af den reformerta kyrkans stränga kyrkotukt tjänade i själfva verket att främja ett främmande kyrkobegrepp, enligt hvilket den sanna kyrkan måste bestå af blott pånyttfödda | i och nattvarden gifvas blott åt dessa, tankar, som Labadie företrädde i flera 1668 utgifna skrifter såsom Le discernement d'une veritable église, Manuel de pieté samt L'exercise prophétique. I de båda sistnämnda kräfver han, åberopande de gammalreformerta »profeteringarna» i församlingen, inrättandet af lekmannakonventiklar, hvilka naturligtvis ställas i hans kyrkoideals 4. tjänst och komma att betyda verkliga ecclesiolae in ecclesia. En brytning var i längden oundviklig, och då Labadie nekade! underskrifva Confessio belgica, vägrade böja sig för ett synodaluttalande om en stridsskrift, godtyckligt öfverträdde gudstjänst
