OCR
SEAN SANTANA NRA 4 E. LINDERHOLM reagerar. Hos Leibniz, Thomasius och Wolff framträder redan upplysningsfilosofien, om än i långt mera konservativ form än i England och Frankrike. Allt intill Goebels, Heppes och Ritschls arbeten betraktades pietismen såsom en specifikt luthersk företeelse. Af nämnda forskares arbeten är emellertid klart, att pietismen med hänsyn till sitt allmänna väsen icke är en blott i lutherdomen framträdande företeelse, utan ett led i en omfattande internationell och interkonfessionell protestantisk utveckling. Denna får på , lutherskt kyrkoområde en egendomlig, af lutherdomens tidigare utveckling betingad gestaltning, och det är denna dess specifikt lutherska form, som vi kalla pietism, en benämning som icke bör utsträckas till andra samtidiga eller tidigare grenar af samma mäktiga rörelse och än mindre, såsom ofta sker, göras till en generell beteckning för hvarje tids och hvarje slags fromhet af allvarlig art. Hvad som karakteriserar den stora allmänprotestantiska utvecklingen i den individualistiska fromhetent tecken med hänsyn till dess ställning till de protestantiska kyrkornas egen utveckling och gestaltning, det är reaktionen emot det religiösa och etiska resul religionskrigens tid skeende eller skedda utveckling, för så vidt denna både på reformert och lutherskt område medfört en religionens objektivering: en intellektualistisk uppfattning af det religiösa, en opersonlig ställning till religionen och ett däraf följande världsligt väsende, vidare religionens förvandling till något institutionellt, där samfundet undertryckte den religiösa människans, individens, trosfrihet, höll lekmännen i religiös omyndighet och utestängde dem från aktivt deltagande i kyrkolifvet. Reaktionen mot denna kyrkoutveckling är det, som genomgår såväl den engelska puritanismen och independentismen som den holländska praecisismen och den tyska pietismen. Och om vi än här icke öfverallt kunna påvisa några direkta förbindelselinjer mellan pietismen å ena samt öfriga nyssnämnda bildningar å andra sidan, är det likväl af värde, att det åtminstone kan påvisas parallella företeelser med samma grundsyfte och i hufvudsak samma inre utvecklingsgång. Redan i puritanismen,” där vi för ögonblicket se bort från den 1 LAMPRECHT, Deutsche Geschichte, 7: 1, s. 19 ff. 2 HEPPE, Gesch. des Pietismus etce., s. 14—73. KATTENBUSCH, Art. Purttanismus i PRE? XVI, s. 323 ff. MOELLER-KAVERAU, Lehrbuch der Kirchen