Sida 18 [18]
OCR
XII E. LINDERHOLM Heinrich Heppe, förut bemärkt som fin kännare af den katolska kvietismens historia, gick vidare i den af Goebel inslagna riktningen. I sitt verk: Die Geschichte des Pietismus und der Mystik in der reformirten Kirche etc. härledde han pietismen, ytterst ur den »puritanska», närmast från den holländska pietismen under uppvisande af kvietismens radikaliserande inflytande äfven här. I Albrecht Ritschls monumentala verk: Die Geschichte des Pietismus? upptogos Goebels synpunkter, fördes energiskt vidare, men förvandlades till lika många angreppspunkter. Äfven Ritschl konstaterar i pietismen ett kalvinskt inflytande från Holland. Därpå ligger dock mindre vikt. Hufvudtesen i Ritschls verk är den, att pietismen ingalunda kan betraktas såsom ett framsteg i protestantismens inre utveckling, utan betyder en återgång till det katolska lifsidealet, hvarvid den lutherska kallelsetanken uppgifvits och en negativ ställning till världen framträdt. Därtill kommer pietismens öfvertagande af den katolska mystiken och dess sentimentala Jesuskärlek, hvilken dock, såsom Ritschl starkare än Goebel påvisar, redan tidigare vunnit terräng inom lutherdomen. Otvifvelaktigt har Ritschl satt fingret på den svaga punkten i pietismen. Det alltför starka urgerandet af den anlagda hufvudsynpunkten medförde emellertid, att Ritschl gaf en alltför ensidig totalbild af pietismen och icke lyckades göra denna tillbörlig rättvisa. Ritschls stränga förkastelsedom öfver pietismen har icke heller slagit igenom 1 moderna framställningar af den nya tidens kyrkohistoria. Isynnerhet dömer man i modern teologi icke längre så strängt öfver mystiken. Senast har N. Söderblom häfdat, detiprotestantismen, och särskildt lutherdomen, skulle vara otrogen mot sig själf, om den ville afskära sammanhanget med en Luthers evangeliska, d. v. s. etiskt bestämda mystik.? Ritschls verk synes mig ha sitt största värde, icke genom en för alltid fastslagen värdering af pietismen, utan genom sin metod, sin genialiska användning af pietismens egen religiösa litteratur, af predikningar, uppbyggelse- och sångböcker m. m. och framförallt genom sin skarpsinniga och synnerligen lärorika analys af det nyvalda materialet, låt vara, att denna analys ofta förlorat sin objektivitet och därför ständigt tvingar till ett kritiskt studium af framställningen. Ritschl har emellertid lyft upp behandlingen af pietismen på ett högre plan. En svaghet, 1 Teiden 1879. 2 I—III, Bonn 1880—1886. ? Religionsproblemet inom katolicism och protestantism, II, s. 271 ff.
