Page 18 [18]
XII E. LINDERHOLM
Heinrich Heppe, förut bemärkt som fin kännare af den katolska
kvietismens historia, gick vidare i den af Goebel inslagna riktningen.
I sitt verk: Die Geschichte des Pietismus und der Mystik in der refor¬
mirten Kirche etc. härledde han pietismen, ytterst ur den »puritan¬
ska», närmast från den holländska pietismen under uppvisande
af kvietismens radikaliserande inflytande äfven här.
I Albrecht Ritschls monumentala verk: Die Geschichte des Pietis¬
mus? upptogos Goebels synpunkter, fördes energiskt vidare, men för¬
vandlades till lika många angreppspunkter. Äfven Ritschl kon¬
staterar i pietismen ett kalvinskt inflytande från Holland. Därpå
ligger dock mindre vikt. Hufvudtesen i Ritschls verk är den, att
pietismen ingalunda kan betraktas såsom ett framsteg i protestan¬
tismens inre utveckling, utan betyder en återgång till det katol¬
ska lifsidealet, hvarvid den lutherska kallelsetanken uppgifvits
och en negativ ställning till världen framträdt. Därtill kommer
pietismens öfvertagande af den katolska mystiken och dess senti¬
mentala Jesuskärlek, hvilken dock, såsom Ritschl starkare än Goebel
påvisar, redan tidigare vunnit terräng inom lutherdomen. Otvifvel¬
aktigt har Ritschl satt fingret på den svaga punkten i pietismen.
Det alltför starka urgerandet af den anlagda hufvudsynpunkten
medförde emellertid, att Ritschl gaf en alltför ensidig totalbild af
pietismen och icke lyckades göra denna tillbörlig rättvisa. Ritschls
stränga förkastelsedom öfver pietismen har icke heller slagit igenom
1 moderna framställningar af den nya tidens kyrkohistoria. Isynner¬
het dömer man i modern teologi icke längre så strängt öfver mysti¬
ken. Senast har N. Söderblom häfdat, detiprotestantismen, och
särskildt lutherdomen, skulle vara otrogen mot sig själf, om den ville
afskära sammanhanget med en Luthers evangeliska, d. v. s. etiskt
bestämda mystik.? Ritschls verk synes mig ha sitt största värde,
icke genom en för alltid fastslagen värdering af pietismen, utan
genom sin metod, sin genialiska användning af pietismens egen
religiösa litteratur, af predikningar, uppbyggelse- och sångböcker
m. m. och framförallt genom sin skarpsinniga och synnerligen läro¬
rika analys af det nyvalda materialet, låt vara, att denna analys
ofta förlorat sin objektivitet och därför ständigt tvingar till
ett kritiskt studium af framställningen. Ritschl har emellertid
lyft upp behandlingen af pietismen på ett högre plan. En svaghet,
1 Teiden 1879. 2 I—III, Bonn 1880—1886.
? Religionsproblemet inom katolicism och protestantism, II, s. 271 ff.