Sida 14 [14]
OCR
varit att lappen med hela sitt hushåll jämte renarna inflyttat till vederbörande norska renbetesdistrikt (vanlig distriktsbetning). En därmed nära överensstämmande form har varit renbetning efter förutgången s. k. bygsel. Inom vissa delar av Nordlands fylke hava norska privatpersoner — och i senare tid norska staten såsom deras rättsinnehavare — ansett sig berättigade att till en eller flera särskilda svenska eller norska lappar (> bygsellappar») utarrendera (»bortbygsla») betesrätt. Sådan bygsellapp har jämte andra, av honom eventuellt antagna lappar (»inderster», »sprintare») plägat med sina renar flytta till bygselområdet och i allmänhet där undgått intrång av främmande lappar. En tredje form för betesutövningen har varit att renar, åtföljda allenast av vaktare, ströva in i gränstrakterna på norsk sida utan att komma på längre avstånd från riksgränsen (gränsbetning). Härvid sker ingen verklig inflyttning, utan medtages allenast vakttält, under det familjekåtan lämnas kvar på svenska sidan. Dessa tidigare begagnade former för betesrättens utövning i Norge hava upptagits i konventionen, så att bestämmelserna för varje särskild trakt ansluta sig till den ordning, som förut rått därstädes. Vad särskilt gäller bygselförhållandet har man visserligen från svensk sida alltJämt bestritt, att bygsel utgjorde en nödvändig förutsättning för utövande av svenska lappars på 1751 års gränstraktat grundade rätt till renbetning å de områden, som gjorts till bygselland, och att nämnda lappar icke skulle utan dylikt arrende äga inkomma även dit. Men man har
