Sida 14 [14]
varit att lappen med hela sitt hushåll jämte
renarna inflyttat till vederbörande norska ren¬
betesdistrikt (vanlig distriktsbetning).
En därmed nära överensstämmande form har
varit renbetning efter förutgången s. k. bygsel.
Inom vissa delar av Nordlands fylke hava norska
privatpersoner — och i senare tid norska staten
såsom deras rättsinnehavare — ansett sig berätti¬
gade att till en eller flera särskilda svenska eller
norska lappar (> bygsellappar») utarrendera (»bort¬
bygsla») betesrätt. Sådan bygsellapp har jämte
andra, av honom eventuellt antagna lappar (»in¬
derster», »sprintare») plägat med sina renar flytta
till bygselområdet och i allmänhet där undgått
intrång av främmande lappar.
En tredje form för betesutövningen har varit
att renar, åtföljda allenast av vaktare, ströva in
i gränstrakterna på norsk sida utan att komma
på längre avstånd från riksgränsen (gränsbetning).
Härvid sker ingen verklig inflyttning, utan med¬
tages allenast vakttält, under det familjekåtan
lämnas kvar på svenska sidan.
Dessa tidigare begagnade former för betes¬
rättens utövning i Norge hava upptagits i kon¬
ventionen, så att bestämmelserna för varje sär¬
skild trakt ansluta sig till den ordning, som förut
rått därstädes. Vad särskilt gäller bygselförhål¬
landet har man visserligen från svensk sida allt¬
Jämt bestritt, att bygsel utgjorde en nödvändig
förutsättning för utövande av svenska lappars på
1751 års gränstraktat grundade rätt till renbet¬
ning å de områden, som gjorts till bygselland,
och att nämnda lappar icke skulle utan dylikt
arrende äga inkomma även dit. Men man har