Sida 20 [20]
OCR
12 Hernösand. och hans Evangelii ljus få räkna oss till ett christeligt folk, som Herren Christus, hvilken för våra synders skull är utgifven och för vår rättfärdighets skull upväckt, således kallat till delaktighet i de heligas arfvedel i ljuset, inbjudit således till det eviga lifvets arfvingar, med en andelig frändskap genom tron med honom, att vi ock måtte, inneslutna i hans nåds- och helighetsförbund, deruti bevarade varda, vara hans egne, och förblifva rätte och lydige undersåtare i hans rike, i nåderiket här och i herrlighetens der, med det eviga lifvets krona ännu i döden och efter striden behållen, icke eller förgätandes dervid de bröder och grannar, de Herrans tjenare och lif och med försakelse af sina egna jordiska fördelar, i christendomens första tider varit oss till dessa höga företräden af himmelen, till dessa eviga och oförgängliga skatters egande behjeiplige! Anm. Bland den svärm af Haralder och Olaér, som upfylde Norge, anföras här synnerligen de förnämste konungarna af dem ibland dem, som för christendomen nitälskat och medverkat, att man måtte kunna skilja dem ifrån hvarandra: Harald Klak, Konung på Jutland, och samtidig med Ansgarius, öpnar raden af Haralderna (omkr. 826 och följande år); Harald Hårfager, Norges Kon., christen blifven genom sin fader Hakon den gode, Ofverkonung i Norge kallad, som blifvit det ifrån England (872, fadrens tid omkr. 830); Harald Hårdråde, Konung i Norge, mera krigiskt sinnad (omkr. 1050); men sonen Olof Kyrre (se nedan) var en verksam christen konung; Harald Blåtand, Konung i Danmark (935:+ 985), som anlade Odense biskopsdöme, en son af Kon. Gorm den gamle, hvars gemål, Drottn. Thyra var christligt sinnad, och mycket inverkade på den gamle i regeringen vid sina sednare år; m. fl rn, Harald Hårfager), Konung i Norge, som, upfostrad i England och en son af Norske Kon. Tryggve Olofsson, stupade i slaget vid Svoldern (frdA0 Sept. 1000), en ö, numera begrafven i hafvet, men var ön (Svold) belägen invid Pommerska kusten emot Rägen i Östersjön (han stridde emot Olof Skötkonung i Sverge); | Olof Haraldsson, £. 993, en son af Norske Kon. Harald Gränske, Kon. i Norge, som stupade i. Stiklestadsslaget, vid Trondhjemsfjorden och staden Levanger (ft d. 29 Juli 1030); han kallades Olof digre eller Tjocke, och förvärfvade sig namnet den helige (martyr- 1. helgonkronan). Striden i detta slag var emot Norska bönderna, och biträddes Olof med manskap ifrån Sverge, genom dess d. v. konung Anund Jacob. En märkvärdig händelse förekom eljest under Olof Haraldssons regering: Det var denne Konung Olof Haraldsson, som med sina män, 1006, i striden med Olof Skötkonung i Sverge, medan hans folk och bevakare sofvo, insmög sig med sina skepp vid Ålkistan, invid Stockholm, uti Solna socken, och i hast genomgräfde näset, som åtskiljer Stora Värtan och Brunnsviken, och kom så undan ut i Mälaren och hafvet; ty förstörde han ock omkr. samma tid Sigtuna, der hedningarnas magt åter började tillvexa, men mot hvilka Ol. Skötkonung, som först på sina sednare år blef en mera stadgad christen, ännu icke vågade upträda i uppenbar fejd. Olof Kyrre eller den fridsamme, Norges konung, + 1093 d. 22 Sept., sneda een
