Sida 20 [20]
12 Hernösand.
och hans Evangelii ljus få räkna oss till ett christeligt folk, som
Herren Christus, hvilken för våra synders skull är utgifven och för vår
rättfärdighets skull upväckt, således kallat till delaktighet i de heligas
arfvedel i ljuset, inbjudit således till det eviga lifvets arfvingar, med
en andelig frändskap genom tron med honom, att vi ock måtte,
inneslutna i hans nåds- och helighetsförbund, deruti bevarade
varda, vara hans egne, och förblifva rätte och lydige undersåtare
i hans rike, i nåderiket här och i herrlighetens der, med det eviga
lifvets krona ännu i döden och efter striden behållen, icke eller förgä¬
tandes dervid de bröder och grannar, de Herrans tjenare och
lif och med försakelse af sina egna jordiska fördelar, i christen¬
domens första tider varit oss till dessa höga företräden af him¬
melen, till dessa eviga och oförgängliga skatters egande be¬
hjeiplige!
Anm. Bland den svärm af Haralder och Olaér, som upfylde Norge,
anföras här synnerligen de förnämste konungarna af dem ibland dem, som
för christendomen nitälskat och medverkat, att man måtte kunna skilja dem
ifrån hvarandra:
Harald Klak, Konung på Jutland, och samtidig med Ansgarius, öpnar
raden af Haralderna (omkr. 826 och följande år);
Harald Hårfager, Norges Kon., christen blifven genom sin fader Hakon
den gode, Ofverkonung i Norge kallad, som blifvit det ifrån England (872,
fadrens tid omkr. 830);
Harald Hårdråde, Konung i Norge, mera krigiskt sinnad (omkr. 1050);
men sonen Olof Kyrre (se nedan) var en verksam christen konung;
Harald Blåtand, Konung i Danmark (935:+ 985), som anlade Odense
biskopsdöme, en son af Kon. Gorm den gamle, hvars gemål, Drottn. Thyra
var christligt sinnad, och mycket inverkade på den gamle i regeringen vid
sina sednare år; m. fl
rn,
Harald Hårfager), Konung i Norge, som, upfostrad i England och en son
af Norske Kon. Tryggve Olofsson, stupade i slaget vid Svoldern (frdA0
Sept. 1000), en ö, numera begrafven i hafvet, men var ön (Svold) belägen
invid Pommerska kusten emot Rägen i Östersjön (han stridde emot Olof
Skötkonung i Sverge); |
Olof Haraldsson, £. 993, en son af Norske Kon. Harald Gränske, Kon.
i Norge, som stupade i. Stiklestadsslaget, vid Trondhjemsfjorden och staden
Levanger (ft d. 29 Juli 1030); han kallades Olof digre eller Tjocke, och för¬
värfvade sig namnet den helige (martyr- 1. helgonkronan). Striden i detta
slag var emot Norska bönderna, och biträddes Olof med manskap ifrån
Sverge, genom dess d. v. konung Anund Jacob.
En märkvärdig händelse förekom eljest under Olof Haraldssons rege¬
ring: Det var denne Konung Olof Haraldsson, som med sina män, 1006, i
striden med Olof Skötkonung i Sverge, medan hans folk och bevakare
sofvo, insmög sig med sina skepp vid Ålkistan, invid Stockholm, uti Solna
socken, och i hast genomgräfde näset, som åtskiljer Stora Värtan och
Brunnsviken, och kom så undan ut i Mälaren och hafvet; ty förstörde han
ock omkr. samma tid Sigtuna, der hedningarnas magt åter började till¬
vexa, men mot hvilka Ol. Skötkonung, som först på sina sednare år blef
en mera stadgad christen, ännu icke vågade upträda i uppenbar fejd.
Olof Kyrre eller den fridsamme, Norges konung, + 1093 d. 22 Sept.,
sneda een