Sida 19 [19]
q
d
|
N
Hernösand. 11
nn Särna AS add
od trones kamp och fatta det eviga lifvet, till hvilket du ock kallad är.
" En reformation genomgår menniskorna. Men det är numera
icke christendomen, som behöfver den, utan folken. De behöfva
en pånyttfödelse till sin invärtes menniska, lif af en högre anda
än den, som råder i verlden, och visdom af en förnämligare art
än den, som verldslig är. Och medlet, att dertill komma är chri¬
stendomen och Herren Jesus Christus sjelf, som allena kan åstad¬
kommas genom trons uptändande i hjertat; ty der Christi anda
råda får, der föder den på nytt till evinnerligt lif, der rättfärdiggör
och förnyar han deras sinnes anda, der böjer sig öfvermodet och
det köttsliga sinnet till ödmjukhet och ett lif i andanom och af
andanom, med dess frukter, der blir rättfärdighetens frukt frid och
rättfärdighetens nytta allmän trygghet och säkerhet. Ett christligt sam¬
hällsförbund är Herrans trogna folk, der denna bättre anda skall
råda, godhet och trohet mötas i den gudomliga sanningens heliga
ljus och kunskap, som till gudaktigheten leder i hoppet till evinnerligt
lif. Ingen dygd är sann och rätt, ingen rättfärdighet och helig¬
het af den rätta beskaffenheten, utan endast ett villsamt och ofrukt¬
bart sken, utan inverkan på hjertats förbättring och förädling, om
den icke lånar sina strålar och sitt lif ifrån Herren Christus,
som är den sanna rättfärdigheten och det rätta lifvet, i kraft af
sin vunna förtjenst, som oss segren gifvit hafver, genom sin död och
upståndelse — och det christeliga lifvets yttringar, dygden, ljuset,
glädjen, friden, äro endast ifrån honom och tron på honom, som
ock derföre, till bevis på dess sanna natur och källa säger ge¬
nom sin Apostel Johannes: detta hafver jag talat till eder, att I skolen
hafva frid i mig. De egde frid ock i den hedniska verlden. Men
icke var det den sanna friden. De gladde sig, Nordens folk, vis¬
serligen äfven då af lysande dygder, stora verldsliga företräden
och färdigheter, men icke fanns der den sanna hugsvalelsens anda.
De sökte friden, der frid icke var att finna. Deras gudsdyrkan,
om den fanns, var endast det beräknande, sjelfviska förståndet,
som snart förlorar sin glans och sin sjelffullkomlighet. — Mörker
bodde dock på dess förmenta vishets djup, när de byggde på sig
sjelfva och icke på Honom och hans ord, som af himmelen till
oss kommen är, på Honom, som sade: Mig förutan kunnen I intet göra.
Derföre må vi väl tacka och prisa Gud för sin Sons sändning,
som kom med nåd och sanning till jorden, lofva Honom för det chri¬
steliga ljusets upgång, glädja oss, att vi genom Christi ankomst