Sida 17 [17]
OCR
) | & Hernösand. , 9 ) Svenskar, Norrmän och Danskar, desse 3:ne nationer, som genomgår Nordens äldsta häfder, voro utmärkta genom vidsträckta krigiska bragder, icke blott i Norden, utan ock öfver hela Europa, och derutom utbredda, hvilka under Vikinga-tiden väl ofta visade | sig i grymma plundringar och barbarie, dels diktade i sagor af tidens vise och skalder, dels i verkligheten, men som likväl genom christendomen förmildrades och vändes till ädlare syften för hjeltemod, tapperhet och mannakraft med visdom. De Nordiska urkunderna hafva till källa, dels de Isländska Sagorna (Snorre Sturleson och Adamus Bremensis, den förre äfven "Lagman på Island + 1241 och den sednåre Bremensisk Canik t omkr. 1100, som skrifvit Danska Kyrkohistorien m. m.), dels Saxo Grammaticus, Danmarks störste häfdatecknare (Erkeb. Absalons i Lund Canzler och Prost i Odense på Fyen I 1204). Tidigt upblomstrade på Island, genom utvandringar ifrån Norge, der de ansågo Kon. Harald Hårfagers välde strängt, och Vikingarnes förföljande, culturens blomma, med odlingen, skaldekonsten och litteraturen, en odling, som spred ock till de andra folken och länder, som med dem fingo beröring, sin glans och sina inflytelserika fördelar både uti intellectuel, moralisk och ekonomisk förkofran, åstadkom en gagnande täflan nationerna emellan uti allmänt nyttiga företag, näringarnas och konstflitens förbättrande, statsskickets utbildande, samt beredde den lagbundna frihetens belryggade frid och välstånd, till allmänt och enskildt bästa. | Äfven till Sverge, öfver bergen och fjellen, till Jemtland, Her jeådalen och Helsingland, skedde sådana utvandringar ifrån Norge. Den förste, som i Jemtland nedsatte sig och gjorde odlingar, var Kettil Jemte på Sparabo, af hvilken ock landet torde fått sitt namn. Till Herjeådalen kom Herjulpher, en f. d. Banérförare hos Kon. Halfdan Svarte, och gjorde likaledes der. I Helsingland, Thord Helsing. Man har velat anse ett omvändt förhållande varit i afseseende på orternas namngifvande, nämligen att desse män tagit sitt namn af landet, der de sig nedsatte, men troligare är den andra åsigten derom; ty hade t. ex. Jemtland förut namnet Jotaland, Helsingland kallades Nordlanden, Finland i de äldsta tider Quenland, Ryssland nämndes Biarmaland (Gardarike), Dalarne Jernbärarland, och Södermanland, som med Uppland närmast representerade det gamla Svealand, hade genom sitt naturliga läge norr om Kolmorden, namn af Ofvanskog 0. s. v. 1"
