Page 320 [320]
OCR
208 Vi lämnade björkskogen bakom oss, gingo över en liten, ack så liten, men dock jökel, och efter att ha passerat en myr, kommo vi in i den björkdunge mellan vars stammar de eftersökta lappkåtorna lyste fram. Det var ett litet läger; bild 161 är en kartskiss av detsamma. Lägret bestod av 4 tält och beboddes av från söder till norr räknat av: Nils Baer eller Bär, norsk lapp och gift; utom' kåtan som i likhet med de övriga var mycket primitiv hade han en enkel luovve sydost om tältet. . Från Bärs gick en gångstig, mycket sumpig, i nordostlig riktning över en liten myr, varefter den vände sig mot tiorr och förde då rakt på Per Nilsson Ingas tält. Inga var Saarivuoma och livlig och snäll. Hans hustru var ej hemma, endast en liten flicka fanns i tältet utom Inga och hans kusin Mickel. Mickel var som nämnt kusin till Per och liknade honom i förbluffande grad. Båda kusinerna voro små och svarta med livliga, mörka ögon; Per urskildes från Mickel genom ett ärr — förorsakat av ett knivhugg, som gick från mungipan och nedåt. Båda kusinernas klädsel var privatlivets, d. v. s. lumpor och ben. : Per Nilsson Inga kokte kaffe åt mig och Martin och till det bjöd jag på »Kamferdraaber fra Sövejens Apotek» — vilket högeligen senterades. I kåtan fanns mycket få husgeråd. — Vi lämnade det mesta i Sverige, sade Inga. De ornament som prydde ostformar och gisak voro nästan uteslutande norska allmogedito, jag har sett likadana på Nordiska museet i Stockholm. Jag köpte en mycket vacker ostform för renost — som du gärna kan få, eftersom vi slutat mjölka renarna, yttrade Inga.
