Sida 80 [80]
OCR
68 Så kommer han åter in, och nu behöver han en kopp kaffe och sedan: — Var kan jag ha lagt min pipa du mor, Äntligen kommer turen till den andra foten och gubben drar rocken på sig, mössan har han haft på huvudet sedan han vaknade, och makar sig långsamt ut ur rummet. -— Detta är Jukkasjärvibonden, renodlad. Så långt min meddelare. I artikeln Lappmarksbon i helg och i söcken (Lappland, Sthlm 1908) sid. 199 skriver Otto Vesterlund något som har avseende på ovan skildrade morgonscen. Efter att ha beskrivit skons »höafide», pådragande o. s. v. fortsätter han: »Och under denna vidlyftiga operation, som kan draga drygaste delen av en timme, går matmodern eller pigan omkring och bjuder kaffe ideligen. Det hör ingalunda till ovanligheten, att de mest förhärdade kaffedrickarna — för att icke säga kaffedrinkarna — vilkas antal i Lappland äro legio, kunna hinna tömma sina modiga 4 eller 5 koppar och ännu mer, innan de fått på sig skorna om morgonen. (Se min morgonskildring.) Väl att märka är, att kafiedrickningen börjat redan i sängen.» Jag vill nu ej bestämt påstå, att alla Jukkasjärvibor äro som ovanstående »gubbe», men de äro i majoritet och sällan ser man, som jag förut nämnt, en man på vedbacken, oftare då en äldre kvinna, som mödosamt baxar med ett knastigt rotstycke. Befolkningen har också starkt lapskt inslag. Det går en lappkäring förbi mitt fönster, med »stormskydd» utanpå sin toppmössa. Hon ser inte alls så oäven ut. Hon som städar mitt rum och delvis även lagar min mat här i Jukkasjärvi, är en liten kvicksilverlivlig skogslapska, Stina Kemi, hon talar en god svenska, om också hom säger tjaarlek i stället för kärlek. Hon sköter telefonväxeln med stor fermitet och har svenskt blod i ådrorna. Nu till sommaren skall hon till fjälls som nomadlärarinna med Såarivuoma. Henne tycker jag om — hon är ej heller värmlands- eller jämtlandslapp — utan friskt och roligt kultiverad
