Sida 74 [74]
OCR
62 för mitt ansikte lär ha uttryckt mer än en känsla vid åsynen av dryckeslaget. Faktum är, att djuret kom sig och sedan, upplivat av sprit och tomrummet efter havren, verkligen sprang ända fram till byn. I Idivuoma träffade jag Ulrik Grape och Sara Ruskiapää, båda avbildade i »Lappalaiset». Sara påstod att hon drömt om mig och bekom en slant i belöning. »Det märks att du är från Vittangi», sade hon till vår skjutspojke »för du talar så ödmjukt». — Klockan 1/> 1 stannade vi framför Lidströms gård i Karesuando, kraftigt välkomnade av chefen själv. Dagen därpå sammanträffade vi med de norska herrar som doc. Lundborg stämt möte med. D:r Gjessinger från Alten hade tillryggalagt 250 km. efter ren för att nå Karesuando, och sognepräst Smidt från Kautokeino hade haft samma vägsträcka som vi, nämligen 10 mil. Lappland är stort. De norskes förare var en Kautokeinolapp vid namn Aslak vill jag minnas, ovanligt lång för att vara lapp. Han företedde också tydliga spår av att vara en blandtyp. Jag diskuterade ivrigt med d:r Gjessinger om möjligheten att få Norska lappmarkerna undersökta etnografiskt, som nu skett med Karesuando och delvis Jukkasjärvi. Detta skulle vara oss till stor nytta, för när vi nu komma till Karesuando, finna vi mycket i lappfolkets redskap och prydnader som tydligen måst ha invandrat norrifrån och som pekar på inflytande från Kautokeino. Som t. ex. den moderna renselen med träloker, vilken infördes till Karesuando på 1860-talet; denna har fullkomligt utträngt den i dessa trakter förut vanliga renselen av skinn och användes nu ända ned i Gällivare lappmark. Likaledes har den höga fyrkantiga mansmössan, som nu brukas av de flesta av Karesuandolapparna sitt ursprung från Kautokeino. Samma är förhållandet med åtskilliga andra ting. En systematisk fotografering och avritning av Kautokeinolapparnas kulturredskap, skulle därför som förut nämnt, vara till stort gagn
